Aftonbladet – 24 november 1859, sida 2

— Victor Hugo, som fortfarande; lefver i landsflykt, har åter på allvar vändt sig till poesien; och frukten af hans förnyade förbund med muserna är ett opus, hvilket nu väcker uppseende i den litterära verlden, såväl för det storartade i planen som den skönhet och originalitet, hvilka karakterisera dess utförande. La Legende des Sitclese är titeln på det verk,-som skall blifva ingenting mindre än en universalhistoria öfver menskligheten, eller en historiens filosofi i poesiens drägt, ja, ännu mera, lofvar att blifva ett slags poetisk Kosmos, när det blir fullbordadt. Hittills har, af det nästan omätliga verket, endast ett fragment utkommit; men detta fragment liknar, såsom en fransk kritiker icke oriktigt anmärker, redan: ett träd, .:som-skall växa ut till en skog. Ett -bildergalleri för alla århundraden; från verldens begynnelse och Evas, mensklighetens gemensamma moders, skäpelse, ända till tjugonde seklet, meddelas redan i de båda band af diktverket, som bittills utkommit i tryck, och författaren träder således redan deruti öfver det närvarandes gränser in uti en icke långt aflägsen framtid. Likasom i början af verket menniskan sjelf är hjelten i skaldens pos, så skola uti de följande afdelningarne de båda henne beherrskande moralprinciperna, det onda och det goda, framträda personifierade; det vill säga satan och gudomen skola efter hvarandra uppträda i dikten samt det oändligas och absolutas seger öfver det ändiiga och relativa kröna det -helasslut. Det är lätt att inse, att auktorn. dermed åtagit sig en uppgift, som icke blott sträcker sig öfver hans egna, utan öfver hufvud taget öfver alla menskliga krafter; ty äfven den högsta poesi, hvaraf en jordisk varelse är mäktig, måste öfvermannas af så svindlande tendenser. Men fastän således diktverkets anläggning dch plan, från konstnärlig synpunkt, måste ogillas, såsom för långt utsträckt och alltför högtrafvande, så återstår dock deremot oförminskadt; erkännandet af hvad författaren lemnat skönt och stort. Victor Hugo är ännu alltid den romantiker, hvars skapelser aldrig fullständigt tillegna sig en rent klassisk, smak, men han är dock det största poetiska geni Frankrike för närvarande eger, hvarpå han uti sin verldslegend gifvit ett nytt glänsande bevis. Densamma utveck: lar en rikedom af bilder, former och gestalter, ep yppig, ofta öfversvallande fantasi, ett djupsinnigt tankeinnehåll, som är förvånande och icke kan blifva utan verkan på läsaren, äfven om man icke harmonierar med den anda, som genomströmmar det hel Vietor Hugo ville i början helt anspråkslöst kalla sitt nya verk Pelites fpopees, men :föredrog sedan den mysteriöst klingande titeln la ligende des; Sitcles, som visserligen finner sin förklaring uti bokens innebåll. Ämnena för sångerna äro i kronologisk följd hemtade ur årbundradena på det sätt, att dels historiska figurer framträda i diktade handlingar, dels diktade figurer med historisk bakgrund. Äfven detta är, som man finner, ett mycket romantiskt sätt att tillvägagå. Det hela öppnas med en poetisk framställning, hvaruti Eva spelar hufvudrollen. Den för sta afdelningen räcker från Eva till Kristus; den andra omfattar Roms förfall; den tredje Islam; den fjerde: den kristliga hjeltecykeln; den femte riddar väsendet, hvars skådeplats är Tyskland och isynner het Rhens stränder; den sjette de vesterländska tro nernas historia 0. s. v. Framtiden uti tjugonde år hundradet skildras uti två sånger, Pleine mer, och sPleine cieln, hvaruti Leviatan och ett luftskepp fram: ställas såsom den nya tidens emblemer.