Aftonbladet – 23 november 1859, sida 2

fram igen; men han ville åter fly och vände derigenom venstra sidan åt tjuren. Ettsprång — och häst och ryttare rullade i sanden! Tjuren hade brutit af spetsen på sitt ena horn; den satt qvar i hästens hjerta. Återskyndade Capas fram, och åter lät tjuren narra sig bort, så att man fick rådrum att hjelpa upp Picadoren, som linkande och stödd begsf sig ut. Ett ögonblick till, och ännu en tredje bäst låg med afbrutna framben på sanden. På en fjerde ristade tjuren upp buken, så att farmarna släpade ända ned på marken. Detta hindrade dock ej ryttaren att sporra bonom i galopp kring banan och att svänga honom på nytt emot tjuren. Besynnerligt nog blir bästarna nästan modigare, när de blifvit svårt sårade, och låter då utan svårighet drifva sig fram emot tjuren. Tjuren tröttnade till slut och tycktes börja inse, att bans ansträngningar v rit förgäfves; ty tre nya hästar och Picadorer väntade bonom åter på alla båll. Med ett tungt språng kastade han sig upp på,planket och tuwlade öfver detsamma in i gången nedanför åskådarplatserna. Straxt hoppade alla, som befann sig der, in i banan, och tjuren trafvade ensam bölande i gången. Från banan leder på tre ställen portar på planket in inämda gång. Hvar port har två dörrar (deux battans), som öppnas inåt gången till, och hvarje dörr är jemt så bred som gången sjelf. När man då slår upp ena dörren på en sådan port, inåt gången till, så blir naturligtvis gångens hela bredd afstängd af dörren; men i stället blir ingång till banan öppnad från gången. Detta är det medel, man begagnar, när tjuren hoppat öfver planket, för att få honom in i banan igen. Abaniquero var ej slugare än sina många föregångare. Sedan han lunkat ett stycke i gången, kom han till en sådan uppslagen portdörr, som hindrade honom att fortsätta sin väg rakt fram, Han vände då af åt venster — — och var inne på banan igen! Då märkte han, att han var lurad; vände om och ville tillbaks in i gången; men dörren slog