Aftonbladet – 23 november 1859, sida 2

gon af detre i banan befintliga hästarna med deras lansbeväpnade Picadorer än de flyktiga Capas. En af Picadorerna vände i detsamma sin motsträfviga häst emot tjuren. Med sina sylhvassa sporrar högg han hästens sidor, tills bloden kom ut, men lyckades ändå blott med möda att framdrifva honom; ty, ehuru hästen hade förbundna ögon, tycktes han ana sin fara, stretade emot sporrar och tyglar, stegrade och skyggade. Picadorernas drägt bestod af hattar med breda brätten; en liten broderad öppen jacka och en broderad väst samt nedvikta skjortkragar; gula Jlånga skinnbyxor och, under dessa, stöflor, hvilkas höga skaft är fodrade med jernplåt, för att kunna motstå tjurens stötar. Stig böglarna, af den arabiska sorten, har formen jaf stora tofflor. I hälen på denna stigbögeltoffel sitter sporren, som är endast en hvass stålspets utan kringla. Picadorens vapen är en 3Y, aå 4 alnar lång Jans med en blott tumslång spets, för att endast kunna afhålla och småsticka tjuren, ej allvarsamt såra eller döda honom. Som sagdt! Pioadoren hade ändtligen lyckats att framdrifva sin häst och satt med fälld lans mitt emot tjuren på några alnars afstånd, väntande hans anfall; men han förbastade sig ej, utan, skrapande jorden med klöfvarna, drog han sig baklänges, liksom beräknande sin stöt. På en gång ett förfärligt språng, en stöt! Hästen vacklade, en blodström störtade ut på sanden. Bravo toro, bravo!n skrek publiken. Capas hastade fram med sina röda kappor, lockande bort tjuren och gifvande sålunda Pioadoren rådrum att stiga af och bege sig ut efter en annan häst. Den sårade arma, stackars hästen vacklade ännu några steg, störtade och dog. En tjenare skyndade genast fram och aftog betsel och sadel; men liket låg qvar och sprutade blod. Under tiden hade tjuren, blott ett ögonblick narrad af Capas, långsamt nalkatsätill en annan häst. Denna vände och flydde, folket hvisslade, Picadorenisporrade och dref honom