Aftonbladet – 22 november 1859, sida 3

. 751,335,37, 722,031,93, 306,766,75, och således i medeltal för dessa år 681,899,7 rdr rmt Om från denna summa afdrages ett belopp af 31,899 rdr 7 öre, bvartill försäljpingsafgifterna och kontrollkostnaderna kunna ungefärligen uppskattas, uppgå nämnde års behållna bränvinstillverkningsafgifter till 650.000 rår årligen. Enligt af statskontoret meddelade uppgifter, utgjorde åter statens nettobehållning af bränvinstillverkningsskatten år 1855.. 4,732,926, 1856. 5,091,923, 1857. 6,063,409, 1858—59...... 6,766,500, eller i medeltal för dessa år 5,663,689 rår 50 öre riksmynt. Ehuru tillfredsställande dessa resultat måste erkännas vara, kan det likväl icke nekas, att bränviastillverkningens utveckling till egentlig fabriksnäring — ett af syftemålen med den förändrade lagstiftningen — ännu väsendtligen motverkas af tillverkniogstidens, i gällande författning stadgade inskränkning till två månader af året. Uti det betänkande, hvarmed särskilta utskottet vid 1853 års riksdag inkom, yttrades i detta ämne, att bränvinstillverkningens inskränkning till tiden, i och för sig sjelf under vanliga förhållanden, hvarken vore ett tillförlitligt medel för åstadkommande af förminskning i tillverkningen, eller det i ekonomiskt och industrieit hänseende fördelaktigaste; emedan en handtering, som får drifvas endast tidtals, icke kan framkalla eller bibehålla arbetares största möjliga konstfärdighet, emedan arbetets företagande hindras under den tidpukt, då det, efter olika orters olika naturoch handelsförhållanden kan vara beqvämast och fördelaktigast; emedan det kapital, som ligger uti den oftäst ganska dyra redskapen, måste under en stor del af året vara dödt och utan afkastning; och emedan varans tillverkning måste ske på en gång och hastigt, utan möjlighet att förutse, huru pris och efterfrågan kunna komma att visa sig, då hon skall aflåtas — en omständighet, som kan, innan nästa tillverkning inträffar, framkalla antingen brist eller oskäliga pris eller ock underpris, med deraf följande öfverdrifna spekulationer och vingleri. Men utskottet ansåg, oaktadt den verkliga vigten af dessa skäl, en tidsinskränkning nödvändig i anseende till de faror, som en oinskränkt, eller till och med lång bränningstid kunde medföra, under de i Sverge genom vanor och föregående författningar framkallade förhållanden. Numera torde dock farhågan för nämnde vådor icke vidare böra uppehålla tillämpningen af den för näringarne i allmänhet antagna grundsats af största möjliga priset i deras utöfning, och medlen att förekomma en öfverdrifven bränvinstillverkning icke sökas uti dess inskränkning genom sådana hinder, som för både den enskilte och staten medföra förlust och olägenheter. En enskilt, af de nu gällande vilkoren för denna handtering beroende omständighet, nemligen den betydliga bränvinstillverkningsskattens nästan samtidiga dragande ur allmänna rörelsen, förtjenar i och för sig stor uppmärksamhet, och K. M:t bar, till förekommande häraf, under de sednaste tvenne årens tryckta penningeställning funnit sig föranlåten att medgifva bränvinstillverkare i större bränneri en mera utsträckt frihet i valet af tid för tillverkningens utöfvande. På nu anförda grunder anser K. M:t bränvinstillverkning i större bränneri böra i allmänhet tillåtas under hela den tid af året, då tillverkhing kan med största fördel bedrifvas, eller under de sju månaderna Januari, Februari, Mars, April, Oktober, November och December; doch så, att en månad blefve den kortaste tid, för hvilken någon skulle ega att sig till bränvinsbränning anmäla. — Genom den utsträckta tillverkningstiden uppkommer visserligen större kontrollkostnad, men denna förökade kostnad lärer icke förtjena afseende i jemförelse med de mångfaldiga fördelar, som blefve att emotse genom upphörande af den för näringen tryckande tidsinskränkningen. Beträffande de mindre brännerierna åter, anser K. M:t den nu stadgade tillverkningstiden böra desto hellre bibehållas, som den egentligen för tillgodogörande af egna produkter afsedda tillverkningen vid lessa brännerier icke synes erfordra någon lärgre tidrymd än den i nu gällande författning bestämda, samt för öfrigt kontrollen öfver desamma blefve desto svårare och osäkrare, ju mera bränningstiden förängdes. 3 Den inom civildepartementet inrättade byrå för ontrollen öfver bränvinsförfattningarnes tillämpning var öti underd. memorial den 6 sistl. Juni redogjort ör åtskilliga förhållanden, som -synas utmärka, att le mindre bränneriernas afverkningsförmåga i verkigheten är vida större än den i 41-af gällande illverkningsförordning antagna, efter hvilken tillrerkningsafgiften utgår, så att flera af dessa bränneier ansetts hafva under sednaste årets bränningstid illverkat mera än tre gånger det afsedda beloppet ch sålunda erlagt endast tredjedelen af den i förattningen förutsatta afgift. Med-anledning häraf ar K.M:t genom kungörelse den 16 i sammä måad utfärdat erforderliga, med rätt tillämpning af sällande författning instämmande föreskrifter till örekommande af missbruk vid tillverkningen i minIre brännerier ; men då de i nämnde memorial anörda förhållanden i allt fall, och äfven under förutättning af noggrannt iakttagande utaf nämnde förattning, ådagalägga, att de mindre bränneriernas iu antagna afverkningsförmåga blifvit för lågt beäknad och kan med tillverkningens numera vunna tveckling med säkerhet anses uppgå till fullt hälfen utöfver den för närvarande bestämda, finner K: I:t, med afseende på angelägenheten deraf att de nindre brännerierna icke gynnas med lägre beskatting än de-större; hvarigenom ett vigtigt syftemål ned den nyare bränvinslagstiftningen skulle förfelas, e mindre bränneriernas afverkningsförmåga för ygna böra beräknas till tre gånger pannerymden, då edskap utan mäskvärmare användes, samt till fyra ånger pannerymden, då redskap med mäskvärmure egagnas. Jemte de ofvan omförmälda, tillfredsställande verkingarne af den nya bränvinslagstiftningen visade ig, såsom en omedelbar följd af denna lagstiftning, tt ännu väsentligare och mera glädjande resultat, vars uppnående utgjorde sjelfva målet för den foterländska nitalskan, som åstadkom förändringen, emligen en högst anmärkningsvärd minskning i ränvinskonsumtionen och uti de brott och olyckor, om af bränvinets: missbruk härflyta. Men det är. yvärr, en från de flesta orter spord klagan, att ämnda lyckliga förhållande icke mera är förbanden samma grad, som under tiden näst efter de för: ndrade påbudens införande, utan att tvärtom rusryckens omåttliga bruk åtminstone i städerna tr i värkbart tilltagande. Och då under sådana om tändigheter den på lagstiftningen beroende åtgärd 11 missbrukets förhindrande, — bränvinets fördyande medest ökad beskattning — icke torde böra