Aftonbladet – 22 november 1859, sida 2

Dissenters komma således ej längre att af lagstiftarne betraktas såsom förklarade fiender, men behandlas icke desto mindre såsom misstänkta; och de vapen, som komma att vändas emot dem, skola, ehuruväl de förlorat något af sin uddhvasshet, likväl kunna tillfoga dem mer än ett sår. De skulle måhända kunna afvända några af de slag, som hota dem, om de blott ville gå in på att icke låta höra af sig. I trots at alla de olägenheter, som komma att drabba dem, skulle man utan tvifvel låta dem vara i fred, om de blott icke gåfve något tecken till lif Men som de lära vilja utbreda sina läror och, ör att förvärfva-anhängare till sin kyrka, icke lära underlåta att söka göra proselyter, så få de göra sig beredda på att underkastas nya pröfningar. De hemfalla då genast under regeringens godtycke, hvilken genom sina preventiva lagar kan förfoga om deras öde, utan att derföre behöfva göra någon menniska redo; och om de taga ifrån svenska kyrkan för många proselyter, så äro strafflagarne tillräckligt elastiska för att kunna nå dem. Det är ock i sjelfva verket icke endast i den händelse, att dissenters begagna något otillåtligt medel för att värfva anhängare, som de kunna instämmas i: för domstolarne; de ådraga sig likaledes böter eller fängelse, om de predika eller på annat sätt utbreda läror stridande mot den. ortodoxa. De som göra sig skyldiga till en dylik propaganda, utan att vara svenska medborgare, komma att fördrifvas ur riket och drabbas sålunda i Sverge af sanma öde som i Kina vederfares missionärer. Lagstiftaren har visserligen uttryckligen förklarat, att bärigenom icke något hinder lades för den fria utöfningen af en främmande religion, men det är icke desto mindre lätt att på förhand inse huru en sådan åt det lagliga beifrandet lemnad latitud kommer att underlätta samvetenas förtryckande, och man kan förutse förnyandet af dessa förargelseväckande rättegångar, hvilka ännu icke lära hunnit förgätas. Genom det kungliga förslaget har fribeten således icke vunnit sin sak; det öppnar blott en viss utsigt till detta mål. Det stadgar uttryckligen, att man icke på grund af olikhet i religion må kunna göra någon skilnad i svenska medborgares rättigheter och skyldigheter; och om lagstiftaren med en inkonseqvens, föga olik ett slags skrymteri, snart omintetgör den nyss faststälda regeln genom de undantag han dervid fogar, synes han dock icke gifva en hyllning åt principen genom dennas proklamerande? Utan tvifvel återstår mycket att erhålla, för att principen ej må förblifva ett tomt ord; men det är genom att steg för steg vinna terräng, som man bäst tjenar en stor sak, och man får ej försmå detta långsamma sätt, att fortgå på framåtskridandets bana, hvarigenom man kan bibehålla sig der, utan att behöfva vika tillbaka. Om dissenters beklaga sig öfver atticke ännu kunna hinna till målet, må de då taga i betraktande den ståndpunkt, der de förut befunno sig, för att ej låta sig öfvervinnas af trötthet och modlöshet. Genom jemförelsen emellan sin nuvarande ställning och den som här lo vas dem, kunna de mäta de fördelar, som stå att vinna. — För öfrigt ha de ej skäl att klaga, om de måste köpa sin frihet medelst nya ansträngningar. Friheten bör snarare. vara en mödosamt förvärfvad vinst än en i trög ro afvaktad gåfva; hon mognar under pröfningarne, och då man ej erhållit henne som arfvegods, så är det, för att kunna rätt fetta hela dess värde, godt att sjelf fredligt eröfra densamma. Det är nu riksdagen. som det tillkommer att gifva eller vägra sitt bifall till det kungligs förslaget; man har föga hopp om att den skall visa sig nog liberal för att åstadkomma ett bättre. Man bör åtminstone vänta sig att den icke genom förslagets förkastande skall ådagalägga sin intolerans. Den har ett intresse uti att återtaga den förkastelsedom, som förra riksdagen för tvenne år sedan fälde öfver konung Oscar I:s förslag, och om den har någon omsorg om sitt goda rykte, så skall den icke undandraga sig en sådan godtgörelse. Vissa riksdagsmän skola tilläfventyrs gerna vilja spela rollen af dessa falska visa, om hvilka Dante talar, som gå med ansigtet vändt åt ryggen, sålunda dömda att ej se annat än det, gom ligger bakom dem. Men man bör hoppas, att äfven dessa skola sluthgen lära sig inse, attlagars stränghet och lagklokas envishet icke i längden kunna vinna seger emot frihetens rättigheter och träldomens klagan. DROTT