Aftonbladet – 22 november 1859, sida 2

Ur Diamantens historia. : (Efter W. Baer, Die Chemie des practischen Lebensv.) Man finner diamanterna icke på deras ursprungliga lagerställen, utan i flodsand, bland rullsten och jernhaltiga qvertskonglomerater. De äldsta och rikaste diamantgröfvorna äro Roalkonda och Golkonda, Visapor och Hyderabad i Ostindien. I Golkonda förekommer diamanten i jordartade lager, som genomstryka bergarten. I närheten af Pannah sysselsattes fordom inemot 1000 arbetare med eftersökandet af diamanter, och i minorba vid Golkonda, de berömdaste bländ alla, voro redan år 1622 trettiotusen arbetare sysselsatta med letandet efter diamanter. Äfven på Borneo finner man diamanter; i Sukodoma ligga de vid flodstränderna, eller upphemtas de af dykare från flodens botten. Här bedrifves diamanthandeln på ett älldeles egendomligt sätt. Säljarne, hvilkas klädedrägt blott utgöres af ett skynke om höfterna, församla sig i bestämda hus; de visa kö parne stenarne och sticka sedan handen i en duk. Genom att omfatta hela handen, eller endast några fingrar, eller blott fingerlederifa uttryckas fordran och anbud, och utan att tala ett ord köpslås och slutes handel, så att tredje man icke får ringaste kunskap om hvad som föregår under Hans egna ögon. I Brasilien upptäcktes diamanterna först mycket sent och tillfälligtvis, 1728: Gmuldvaskerierna hade redan länge varit i gåvg, men: det affall: af sänd och kis, som härvid uppkom, skänkte man ingen uppmärksamhet. Då de råa diamanterna hafva ett ganska oansenligt yttre, så vilja de bli eftersökta, ty af sig sjelfva falla de den okunnige ej i ögonen. Detta gjorde en innebyggare, söm kände saken, sig till nytta; han samJade i hemlighet och bragte en stor mängd deraf