Aftonbladet – 22 november 1859, sida 2

och ondt! I min tanke måste denna sålunda skäligen gamla fråga ovillkorligen besvaras med: nej. Hvaraf frågan? Af missförstånd! Man har tagit summan af missriktningarna och trott det sålunda funna resultatet vara riktningen. Stadens kyrka, sade resehandboken, skulle vara vacker. Vi sträfvade derför, oaktadt hettan, ur den lägre belägna förstaden upp för en brant gata, till den egentliga staden. Ett torg vid den inre stadsporten hette: Plaza de la Constitution, och öfver porten stod en inskription, som slutade med: Viva la libertad y el orden (lefve friheten och ordningen). Utrymmet hade dock blifvit något knappt, så att, under det Viva la libertad stod med stora bokstäfver, hade, såsom jag här angitvit det, y el orden fått nöja sig med att följa efter i helt små typer. Det var sen händelse, som såg ut som en tanke, som Geijer säger. Kyrkan var, såsom de ftesta i Spanien, i smaklöst grann rococo-stil invärtes. Efter att ha flygtigt tittat in, vände vi derför straxt om. Några pojkar hade hela tiden nyfiket följt oss. Förmodligen blef deras patriotism uppretad af den ringa uppmärksamhet, vi egnade deras stadskyrka, hvilken de förmodligen betraktade som verldens åttonde underverk. Dessutom gick det säkert upp ett ljus för dem, om att vi måtte vara kättare, ty deras bittills endast vänliga nyfikenhet förvandlades plötsligen till fiendtlighet. En af pojkarna fick tag — Gud vet hvar? — i en bhandklocka, en sådan, som man ringer med vid auktioner hos oss, och, ringande till storms med denna, förföljde han oss gata efter gata, under det. pojkhopen oupphörligt växte och under ett hagel af förbannelser på catalanska, hvilka vi, som bättre Var, ej förstod; men hvad som var lätt begripligt, var en och annan småsten, som köm dansandes efter oss. De äldre tog visst ej del i förföljelsen, men deras dystra uppsyn uttryckte, att le nog kunde haft lust. Som vi dock ej åtsade märka någonting, så tröttnade förfölarna. Ett liknande äfventyr hade jag, som