Aftonbladet – 18 november 1859, sida 3

TEENISKT. Bränslebesparande värmefördelare i tubnlarångpannor. : Duncans och GUYNNES patent. (Mechanics Magazine, 1859, Jul.) Lågan och andra upphettade gaser, som genomströmma rören i tubularpannor och medelst dess underhålla kokningen i den rören omgifvande ång pannan, meddela åt dessa rör blott en del af sit värme. Vid den stora hastighet, hvarmed de upp hettande gaserna genomila rören, går nemligen sjelfvs kärnan eller midten af gaskolonnen fram, utan att sprida någon betydligare dej-af sin hetta till rörens insidor, och dessa värmas blott af den gashylsa, som omgifver nyssnämnda kärna, hvars hetta således är mer eller mindre förlorad för vattnets uppvärmning. För att tvinga hela den heta gasmassan att vidröre insidan af rören, anbringa patentegarne ett slags skrufformiga jernblecksremsor inuti rören; dessa remsor utgöra hela uppfinningen, Man kan, utan behof af ritning, genast förskaffa sig en pappersmodell at dessa så kallade värmefördelaren, om man klipper en pappersremsa af en balf fots längd, och så bred som tre rader i detta tidningsblad, fattar remsans ändar emellån begge häuderna och snor henne några hvarf. Den bildar då ett slags brant skruf; och om en sådan, snodd af jernbleck, inskjutes i något af en tubularpannas rör, så är apparaten, för detröret, i ordning att begagnas. Vinsten af dessa värmefördelare uppskattas ganska högt i den engelska tidskriften, hvarur vi hemtat notisen derom. Icke minsta ändring af ångpannan fordras för värmefördelarne, hvilka kunna hastigt förfärdigas med ringa kostnad och lika hastigt insättas; de tjena till rörens rensning och de minska bränsleåtgången betydligt — ända till 30 procent påstås det. Till lokomotiver användas starkare snodda eller med flera skrufgängor, emedan draget der är häfti gare; till fartyg mindre snodda, derföre att draget der är-svagare. ; Mot oldsfarliga drägter ooh tyger. (Efter Breslauer Gewerbeblatt.) Tid efter annan läser man i tidningarne olycksberättelser om fruntimmer och barn, som råkat få eld i sina vidsträckta drägter och omkommit genom det qvalfullaste bland alla dödssätt. Moloch eger ännu sina altaren; de ha bloit ändrat namn, och kallas krinoliner. En annan gång har elden fattåt i en gardin, ett sängomhänge, ett dörrförhänge, och derifrån spridt sig kring en helstad. Då väfnader brinna så mycket lättare, ju tunnare och glesare de äro, så förmår man sällan att släcka dem,-när de en gång kommit i låga; det enda medlet emot olyckan är derföre att på förhand minska deras eldfängdhet. Detta sanske genom deras indoppning i sådana ämnen, som hindra deras utbristande i låga. Någöt medel, att förekomma deras kolning eller göra dem alldeles oförbränneliga, finnes icke; uppgifterna derom höra till charlataneriets förråd. Vanligast har man användt lösningar af borax, alun och glas (vattenglas); och. hvart och ett af dessa ämnen kan begagvas tillskydd mot antändning af tapeter, kulisser, teaterridåer och teaterkostymer; men icke till finare draperier eller drägter, emedan de på ett eller annat sätt skadas deraf. Borax och alun pösa, när appretyrvalsen eller strykjernet upphettar ett dermed indränkt tyg, och affjällas sedan i form af ett fint damm. Vattenglas åstadkommer en styfhet, som bryter tyget när det sedan vikes. Det ges likväl ännu ett skyddsmelel, söm icke pöser under appretyrvalsen eller strykjernet, icke dammar ifrån sig, icke gör tyget på minsta sätt styft, icke förändrar dess färg, och som låter blanda sig med appretyrklister, så väl som med stärkelse; detta medel äri kemien bekant under namn af fosforsyrad ammoniak. Behöfdes det af fullkomligt kemisk renhet, så skulle det blifva för dyrt; men för det här ifrågavarande ändamålet kan det utan hinder vara blandadt med litet gips eller med salmiak, och fås då för så billigt pris, att man med en xostnad af 16 öre kan mot eldfara skydda ett väf