Aftonbladet – 18 november 1859, sida 1

spanska målarskolan har bragt till öfvertygelse hos mig något, som länge föresväfvat mig såsom en aning, det nämligen att i all skön konst, så väl målning, bildbuggeri, byggnadskonst, som poesi och musik, allt beror på två saker: snille och nationalitet. Snillet är själen, nationaliteten är kroppen, vilkoret för att länge lefva på jordeny. — Snille har skapat skönt, sor ej uppfyller detta vilkor, men ändå lefver och skall (måhända) lefva. Det lefver dock på ett fastän. Det snillrikt nationela lefver derföre. De tre förnämsta snillena i spanska skolan: Velazquez, Murillo och Ribera, ytterligt olika sins emellan, uppfyller duck alla tre i hög grad denna fordran på nationalitet. — Velazquez, född i Sevilla 1599, dog i Madrid 1660. Det är blott i Madrid man egentligen får se bonom. De några små porträtter af hans pensel, som man får se i andra gallerier; ger intet begrepp om hans storhet. Han är den manligaste af alla målare och målar derför också mest männer, männer såsom sådana; och när han målar qvinnan, är, det som person, ej som qvinna. Han användes mest af konung och bof, och porträttet ingår derföre nästan. alltid i hans målningar. Men hvilka porträtter! Man kan läsa hans tids spanska historia i hvartenda af dessa konunga-, infant-, ja, infantinne-ansigten, — Färgtonen i Bang taflor förefaller bredvid den öfriga spatska skolan stundom, dock ej alltid, något grå ock kall. Men detär luften, sådan den verkligen är, och icke en brungul halfdager, ett extract af spänsk luft, såsom hos Murillo. Murillo är utom Spanien vida mera känd och sedd än Velazquez. Han föddes i Savilla 1618 och dog der 1682. Det är egentligen i Murillos genretafior, som dem Byssnärnda bruna färgtoven så helt och hållet Kerrskar. Hur ofta bar jag ej under mina diligensresör här i Spanien återsett bäns tiggarpojke sådan man ser honom i Louyren, med hans gula