Aftonbladet – 17 november 1859, sida 3

spansk stad oundgängliga Plaza de Toros, — Man höll nu på att ombygga den af marmör. Gallerierna, uppburna af de lätta hvita pelarraderna, tycktes komma att bli utmärkta. La Plaza de Toros i Spanien är annars ett försummadt — arkitektoniskt motiv. Man bygger dem npemligen till en stor del af trä, så nemligen, att af sten är endast den nedre delen, hvilken, i likhet med de gamles circus, har formen af en cirkelrund trappa med höga trappsteg, som tillika får tjena som bänkar; men deremot är den öfre delen, det af pelare uppburna galleriet, äfvensom dess af pelare uppburna tak, bygdt af trä. Härigenom har just den del af byggnaden, som gaf mest anledning till arkitektur, blifvit både ful och förgänglig. Hade man deremot byggt äfven öfverdelen af sten, så hade materialets fordringar ofelbart alstrat stil — man må blott jemföra stödjepelare af sten med en stödstolpe — och efterverlden skulle beundrat de praktfulla ruinerna af las Plazas ds Toros så som vi nu beundrar de pittoreska lemningarna af romarnes circusbyggnader, konstskapelser, alstrade af samma prosaiskt praktiska skäl, nemligen behofvet af rymliga, öppna teatrar för folkets blodiga fävoritnöjen. Jag vill dock ej härmed tillerkänna den klassiska forntiden någon helt och hållet frivillig förtjenst af detta sitt bättre val af byggnadrämne. De klassiska folkena tycks, nemligen, till lycka för konsten och för sin egen ära, ej haft någon rikligare tillgång till byggnadsvirke — grekerna troligen aldrig, och romårna åtminstone icke under sin egentligen arkitektoniska period. I äldre tider var deremot Rom, som bekant, en trästad. Också finns naturligtvis intet spår deraf, lika litet som af den rika feniciska nationens tempel och palatser af Libanons cedrar. Eldfarligheten har tvingat våra nya, nordiska stora städer att antaga åtminstone ett yttre skal af