Aftonbladet – 17 november 1859, sida 3

RAT BT Le AE TKA Aa I hafva ej skyggat tillbaka för att framställa det verkliga förhållandet i all sin nakenhet, lika litet som Belgiens komitter, myndigheter och dess inrikesminister Rogier. Också hafva de nu eiter 10 å 15 års förlopp förvånande resultater att framvisa. Hr Wm säger sig noga känna, buru det tillgått i komiten då den behöft några sifferuppgifter rörande städernas mortalitet och mnativitet; att den i nemligen ,utskickat en ledamot eller kanslist (menas : väl sekreteraren, som utgjorde hela kansliet) för att samla dessa uppgifter, Då komiten på detta sätt endast vädrat småstadsgiftet är det ej underligt att Malmköping efter godtycke fått för litet och Örebro för mycket, och hr W—m drager derföre ej i betänkandå att underkänna hela arbetets värde och tillförlitlighet. , Undertecknad, som visserligen aldrig arbetat i någon komitå, ej ens varit riksdagsman, har sig dock noga bekant, hvad ock hr W—m hade bort känna, att vi i Stockholm hafva en residerande statistisk centralbyrå, och hviken, som man sagt mig, befanns en trappa upp i samma bus der komiten arbetade. Denna centralbyrås oficiella underdåniga berättelse för åren 1851—1855 har i början af detta år utgifvits från trycket, och när jag nu jemför sifferuppgifterna rörande Örebro i denna sakrika och förträfliga berättelse sid. LXI med komitens, finner jag med öfverraskning att de med diplomatisk noggrannhet öfverensstämma, och det är sålunda på centralbyrån hr W—m bör tömma sina vredes-skålar, om act finnes mer qvar af den sorten, såvida ej hr W—m derifrån blir returnerad till den närbelägnt pastorsexpeditionen och dess qvinqvennitabeller. Hela verlden undrar och jag allramest, huru man kan komma att tvista om siffror och summor af denna art; men br W—m har ändtligen i sin artikel den 24 Oktober välvilligt gifvit oss nyckeln till gåtan. Sundbetskomiten har, i sin öfver svenska städer uppställda tablå, beräknat perioden 1851—1855, den närmaste hvarom officiella uppgifter funnos, och dessa tillförlitligare och mer detaljerade än någonsin hittills; i kolumnerna öfver födde och döde står lenna tid tydligt angifren, och komiten har, för jemförelse med utlandets städer, såvidt officiella, tillngliga handlingar medgåfvo, för samma städer beräknat enahanda tid, och dertill uppgifvit att dessa sednare städer, med undantag af Köpenhamn, under samma tid en eller tvenne gånger lidit af kolera. Hr W—m har utgått från annan -synpunkt och ställt sig på annan basis, och derefter mäste komiten och hela verlden rätta sig. Han har vid forskningen Örebro nativitetsoch mortalitetslistor funnit, att perioden 1846—1851 varit för Örebro fördelaktigare; och hvilken orättvisa att ej då beräkna äfvon den! (De fem magra åren, ur presterlig synpunkt, jemte de fem feta.) Midt för komitåns näsa har ban derföre tagit ett helt decennium (1846—1855) och for: drar sålunda att för Örebro få beräkna dubbla år, då öfriga städer få åtnöja sig med enkla. Hr W—m, som tillkännagifvit att, om denna hans räkning ej vill slå an och -ej tillfredsställer ledamoten, fastän hr W-m ej anser honom nogräknad, har han ytterligare 38 år i reserv, hvarifrån ofelbart skall kunna utplockas något ännn fördelaktigare. Undertecknad vill då i all vänlighet råda hr W—m att välja decenniet 1816—1825, såsom sannolikt det för ändamålet bäst passande. Månne: det ej då skulle gå an att beräkna Örebro t. ex. från Pumpkällan till Storbron å ena sidan och ett stycke bortom Silltorget på den andra och utesluta Smedjebacken och Kyrkogårdsgatan eller hvad de heta, just jemt de osundaste stadsdelarne? Hr W—m, som på ena stället lagt hälften till, bar väl rättighet att också å ett annat draga hälften ifrån? Ett sådant berlikningssätt för Marstrand, som ledamoten på försök framställt, har hr W—m med god smak accepterat. Femårsperioden för statistiska sammanställande beräkningar är i Sverge och de flesta Europas länder antagen, utom England, der man begagnar 7 års period. Det ålåg ej komiten att hufvudsakligen utreda hur det förr varit; men väl att angifva det närvarande tillståndet; man söker ej bot hos läkare för illamående, som vårit; utan för sjukdom, som är. Då jag första gången flyktigt genomläste br W-— ms artikel i Aftonbladet, ansåg jag nästan nödigt att rikets ständer hos regeringen borde begära nedsättande af ny sundhetskomite för att vinna mer samvetsgrannhet och pålitlighet; men jag är deremot nu öfvertygad att, om hr W—m gjort sig mödan att förskaffa sig komitens betänkande och med uppmärksamhet studera detsamma, han skulle kommit på andra tankar och ej med etter-nerkisk ohöflighet sutå alla dij hunnå hafva rusat på densamma. Hr W—m ger tydligt tillkänna att ban anser en orättvisa ligga deruti, att de år kommit med i räkningen, då koleran eller annan epidemi förefunnits. Hr W—m, och många med honom tills vidare, anse dock åtminstone koleran som en tillfällig, olycklig tillskyndelse utifrån, utan inre sammanhang med ställets eller befolkningens sanitära ståndpnnkt. Att detta är en stor och farlig förvillelse skall väl snart äfven här erkännas, och det borde ej hafva undfallit hr W—m att, der sundhetstillståndet är dåligt, epidemier lättast innästla sig och kräfva de flesta offren. Engelska och belgiska lagstiftningarne hafva också utgått från sådan åsigt. Det torde intressera hr W—m att se huru för några och femtio år sedan en engelsk lärd och filantrop mr Rush tänkte om denna svken: Skaparen — säger han, — har mot hvarje naturigt ondt välvilligt sberedt ett motgift. Epidemiska och pestartade sjukdomar göra häruti intet undantag. Medien till deras förekommande stå likväl under menniskasnillets nOch irdustriens makt, likasom medlen till förekommande af blixtens och eldens olyckor. Jag är innersl t derom öfvertygad, att vår lagstiftning skall med böter belägga städer och byar, som låta komma sig till last sädana försummelser, hvarigenom elakartade febrarkunna slå rot och utveckla sig bland .befolkningen. Hr W—m och många med honom skola utan tvifvel finna detta både ömkligt och löjligt, åtminstone som en pi. Englands regering och dess parlament hafva likväl hufvudsakligen adopterat princien och tro det vara statens pligt att mot smygande, did gt miasma, mot endemiska gifter skydda individen lika väl som mot yttre våld, hugg och slag; men härom straxt mera. a Sedan hr W-—m, med hjelp af de fem magra åren —1851), kunnat försöka en afprutning med sundomiten. från 32 fill 28 döde på 1000 och på deraf fordrat nedflyttniog för Örebro från 3:dje en med 30—40 döde på tusen till 2:dra med 23 till 30, blir han blödigt naiv som en skolpojke, hvilken anser sig orättvist basad eller nedflyttad. Det har skett en-himmelskriande orättvisa, som knappast torde kunna repareras. Rörde frågan blott ett vobelydligt misstag i afsemde på trenne obetydliga stäyder, då vore den af ringa vigt Åh min Gud! Horresco referens. — Det gäller Marstrand och Örebro!t Örebro och Marstrand!! Som vi redan veta, har Marstrand vederfarits den rättvisa som kan anskaffas, neml att 232 fångar i 3, år med sin mortalitet orättvist tynga på stadens, utan att kunna nöjaktigt utredas; men hvad Örebro angår, får jag ingen bugt hvarken med komiten eller dess betänkande, icke en gång med statistiska centralbyrån, utan måste den stå der den står. Det vill: synas som ht W—m ansåg nyssnämnde klassindelning ej vara en godtycklig uppställning af sundhetskomiten, utan vara grundad i orubbliga naturlagar; den ena en skam och straffklass (öfver 30), den andra åter (under 30) skinande af ära och rätt