Aftonbladet – 17 november 1859, sida 1

krets af rikt öfverflöd. Landet blef nu allt mer och mer befolkadt. By följde på by, och i solnedgången nådde vi Sevilla, der fartyget lade till vid foten af Torre del Oro, ett arabiskt torn vid stranden af Guadalquivir. Det gjorde nu skäl för sitt namn, Torre del Oro, guldtorneto, guldrödt som det var af den nedgående solen: En orangepark mötte vid bryggan; men innan vi hunnit i land, täckte ett tätt mörker allting. Detta söderns bastigt påfallande mörker med stjernhimmel från den klaraste soldager har ingenstädes så mycket väckt min uppmärksamhet som här i Sevilla, der, under mina kringvandringar i dess labyrinter af smala slingrande gator det redan flera gånger har händt mig, att glömma, att klockan nalkades till sex, — och så gick solen ned; och mörkret kom som en öfverraskning, och jag hade all möda att leta mig hem. Morning kommer naturligtvis inte ifråga! en: Quien no ha visto a Sevilla, No cha visto a maravilla! Den, som ej sett Sevilla, Har ej sett ett underverk. Nästan hvarje stad i Spanien har sitt sjelfsmickrande versifierade ordspråk om sig; men hära storskrytande det sevillanska än är, så har jag dock tyckt det vara det minst öfverdrifna! Redan under vandringen från ångbåten till fondanblef jag alldeles förtjust af hvad jag såg i dunklet. — Det ligger ett alldeles I obeskrifligt behag i det här sedan morernas tid ande och under tidernas alla vexlingar oförändradt bibehållna bygnadssättet! Här bar man då tändtligen kommit från Europa! Man är midt inne i österlandets både bygnadsoch lefnadssätt. På det österländska sättet visar den enskiltes boning, skygg för offentlighet, åt gatan till endast släta, hvitrappade väggar, och endast ibland har den,