Aftonbladet – 16 november 1859, sida 2

sjelfva rifva ihjel hvarandra, hvarvid de renläriga fåren väl ej heller torde förblifva oskadda. Huruvida en dylik uppfattning af herdekallet kan anses vara den rätta, derom torde omdömet inom svenska församlingen komma att utfalla temligen enbälligt. Detivåra kyrkofattvingar för högre och lägre presterskap i allmänhet stadgande åliggande att upplysa, varna och förmana synes Westerås domkapitel här lika litet ha beaktat som skyldigheten att utan invändningar hörsamma en för detta särskilsta fall af dess summus episcopus, som vår hierarki så gerna vill benämna konungen, gifven: föreskrift. Förmåga och vilja till uppdragets fullgörande synas här i lika mån ha saknats. Hvad den förra angår, kunde man åtminstone havgjort ett försök att bjuda till; allra minst borde man, såsom Wäktaren bärom träffande yttrar, ha sökt att, i stället för att sörja öfver sitt andliga bänkrutttillstånd, vilja frarhställa detta såsom ett normalt förhållande. Den brist på vilja åter, hvilken synbart framlyser i konsistorii skrifvelse, är änhu i högre mån beklagansvärd och lemnar ett ytterligare bidrag till domkäapitelsystemets karakteristik. Ecklesiastikministerns: skrifvelse är i flera änseenden intressant och tillfredsställande: Den påminner först och främst om att den kyrkliga taburetten ej längre intages af en stiftsaspirerande prestman — en omständighet, som tyckes ha fallit ur domkapitlets minne. Den innehåller vidare en väl förtjent och bestämd, ehuru i den grefve Hamilton egna humana form affattad lexa, och synes derjemte innebära ett från regeringens sida gifvet, mera tolerant programm än man af andra förteelser vågat vänta, Vi hoppas, att denna bestämda hållning emot prelaturen icke måtte inskränkas till ifrågavarande: domkapitel allena, samt att de i skrifvelsen uttryckta sunda åsigter måtte fortfarande göra sig gällande vid de kyrkliga frågornas behandling på högsta ort. ETTOR IEEE