Aftonbladet – 15 november 1859, sida 2

Framför bogen af fartyget vältrade sig en stor eldmassa, som smälte ned i stjernor och eldflingor längs sidorna. Stundom, när en större våg bröt sig mot fartygets sida, var glansen så stark, att föremålena på däck upplystes af ett blåaktigt sken, såsom af en sva bengalisk eld. Skummet, som framstörtade ur hjulhusena, liknade en luftig ström af fosforiskt ljus. Bakom fartyget utbredde sig det upprörda kölvattnet likt. en blek gnistrande vintergata. -Om ej känningen af sjögången återfört tanken till jorden, kunde man ha trott s:g lyckligen ha absolverat jordelifvet och vara stadd på färd genom etherns ljushaf! Morgonen var i sitt slag lika praktfull som qvällen. När jag kom upp på däck, stod Gibraltars väld:ga, trespetsade klippa framför oss, nästan lodrätt rest ur hafvet och förbunden med fasta landet endast genom ett lågt och sandigt näs. Solen var ännu ej uppe; men östern var röd och strödd med lätta moln. Ett af dessa antog småningom en så klar guldfärg, att jag började tro, att solen var uppe redan, och beklagade just, att det närmada molnet hindrat mig att se den komma upp ur hafsytan. Just som jag tänkte detta, blixtrade det till vid horizonten likt ett skott lossadt på så långt afstånd, att bullret ej. kunde hörås, och ögonblicket derefter uppsköt kanten af solskifvan öfver hafvet. I detsamma dubblerade vi Europa-Po at med den präktiga öfverhängande profilen af OHaras tower, den tersta af Gibraltarklippans tre spetsar. FråmOs8 öppnade sig en vidsträckt utsigt öfver lar-bugten, beströdd af fartyg. Detunga solskenet föll klart på den gulröda spanska kusten, under det att mot densamma, från andra sidan, Gibraltarklippan sträckte sin ngn botfulla skugga. Bakom oss ner i söder låg den vildt brutna afrikanska kusten bland mystiska, lätta molnslöjor.