Aftonbladet – 15 november 1859, sida 2

ig? Och nekas må icke, att ju det vore en ganska lätt och beqväm utväg för alla nakthafvande både inom kyrkan och staten utt, derest det läte sig göra, genom en preventiv lagstiftning förqväfva hvarje röst, som kunde höja sig mot de läror, som de behaga förfäkta. Men kan en sådan lagstiftning anses vara förenlig med vår kristliga läras anda? — Vår kristliga läras, hvars framgång och kraft just hvilar på den fria öfvertygelsen? Eller må hon anses nödvändig för motverkande af villomeningar? Vi fråga då nvilka preventiva lagar Kristi apostlar hade att tillita för motverkande af sin tids villoneningar? De bade icke allenast alla makthafvande, visa och lärda, utan till och med ander loppet at ett par århundraden hela udsålderns allmänna röst emot sig; men icke desto mindre segrade deras ord. Predikar vårt prestestånd samma sanning, hvad har det då if villfarelsen att frukta? Ja, buru skall det sjelfva verket ens kunna motverka eller utrota villfarelser utur folkets sinnen, om dessa. .j hafva frihet att uttala sig? Men vi förstå och fatta lätt grunden, hvar-. öre vårt prestestånd för den frihet, som tillhör kristendomens anda, i stället tillgriper ulla möjliga tvångsåtgärder till skydd för len s. k. rena läran. Vår kyrkas ledare hafva vfallit ifrån den protestantiska kristliga anda, som i grunden tillhör vårt kyrkosamfund. Je hafva omfattat papismens stationära prinoip. De hafva enständigt predikat den läran, tt, under det allting annat går framåt, det logmatiska begreppet skall blifva evigt beståndande. De hafva icke arbetat på vårt olks förkofran i religiös odling, utan tvärtom sökt qvarhålla det på den punkt, hvarpå let för trenne århundraden tillbaka redan stod. Följaktligen är det icke kristendomen ill dess verkliga anda, utan blott till den logmatiska uppfattning, som den för trenne irhundraden tillbaka fick, för hvilken de sämpa. Alldra uppenbarast ådagalägger sig letta genom professor Linigrens förut anförda anmärkning rörande en ny bibelöfversättning i hans kyrkliga uppsatser, för det : somras i Upsala hållna prestmötet. Han anmärker der, huru; med de framsteg, som språkoch historieforskningen under trenne irhundraden gjort, en noggrann och korrekt bibelöfversättning skulle i så betydlig mån ifvika från den, på hvilken man just sökt stödja den dogmatiska lärobyggnaden, att mången härigenom svårligen kunde undgå att rubbas i sin s. k. tro. Emellertid just denna tro är det, som kyrkans representanter, om till och med i strid mot deras egen öfvertygelse, genom tvångsåtgärder arbeta på att upprätthålla. Till och med all fördragsamhet mot dem, som afvika i någon mån från sextonde seklets dogmbestämmelser, kalla de på sitt dogmatiska riksdagsmannaspråk indifeentism. Likt judendomens skriftlärde och fariseer, låta de hela andan fara, blott deras stadgar. det vill hos oss säga prestväldet och dogmerna i förening, må blifva upprätthållna. För upprätthållandet häraf vilja de icke allenast icke släppa ifrån sig de gamla kyrkliga tvångslagarne, utan begära dessutom nya, och veta sig ingen råd, om de ej hafva kronobetjening, länsmän och domaremakt att tillita. Men häraf visar sig desto mer nödvändigheten att af all makt söka motarbeta icke allenast alla nya, utan ock söka afskaffa alla gamla kyrkliga tvångsstadgar, så framt ej nela religionsväsendet skulle förvandlas till skrymtaktig lögn, som förgiftar religiositeten och sederna 1 deras innersta rot; och gör vårt prestestånd, i stället för sanningens och ljusets, tvärtom till. vidskepelsens, skrymteriets och lögnens härolder.