Den uti presteståndet sistlidne lördag förda diskussionen vid remissen af prosten Janzons motion om tillägg i författningen rörande lekmans och kolportorsverksaniheten är så betecknände för den anda, som för det närvarande råder inom ståndet, att vi ej ansett oss böra underlåta att fästa allmänhetens uppmärksamhet på densamma, Den omförmälda motionen af prosten Janzon är redan i och för sig ganska märkvärdig. Den är ett af de djerfvaste angrepp mot den religiösa yttrånderätten, som i våra dagar blifvit försökta. Motionären föreslår ej endast ett återupplifvande af den med vår konstitutionella författning redan för mer är 50 år sedan afskaffade förhatliga censuren, i det att uti hvarje kyrkoherdes händer skall läggas en hämmande kontroll mot alla de skrifter, som utspridas genom kolportörer, utan ock, att ingen lekman må ega hålla något religiöst föredrag, med mindre han förut blifvit af någon presterlig myndighet examinerad och utaf denna undfått betyg för renlärighet och skicklighet, naturligtvis vid vite af dryga böter och fängelsestraff för öfverträdandeaf dessa lagars stadgar. Men ännu märkligare är: i dena motion förena sig samtliga talarne inom ståndet, åta-instone till dess hufvudsyfte, och ingen röst höjer sig möt densamma. En ledamot af ståndet förklarar härunder till och med uttryckligen, att; derest presterskapet skulle kunna motverka v lolmeningars framgång, man borde gifva det utvägar deriäill och icke binda dess händer. Här återfinna vi just samma mening, som af alla enväldiga potentater enständigt blifvit upprepad till försvar för den politiska censuren. Hvarföre, om icke just att motverka villomeningars framgång), har af Napolen munkafle blifvit lagd på den politiska pressen i Frankrike? Men möjligen skulle någon invända: Om erfarenheten än har visat, att mot politiska villomeningars utspridande censuren icke är någon pålitlig eller SAG säkerhetsventil, skulle härutaf följa, att den ju icke i religiöst hänseende må anses nyttig och behöf