icke kan misstydas, enär den i motsatt fall ätt åstadkommer obehagliga förvecklingar. Vidare torde noga böra observeras, att då i den af öfverståthållareembetet utfärdade och af Kongl. Maj:t gillade kungörelsen, på hvilken ofvanberörde S grundar si , förekommer, att både offentligt kungörande och inträdesafgift förutsättas vid sådan tillställning, för hvars anställande tillstånd måste begäras, så hafva komiterade i sitt förslag ytterligare velat inskränka församlingsoch yttrandefriheten, då enligt deras förslag blott ettdera af dessa vilkor erfordras, för att tillställarne vore förbundne begära tillåtelse. Enligt nu gällande förordning erfordras hvarken anmälan hos eller tillstård af polismakten, derest någon genom kungörelse skulle inbjuda allmänheten till en sammankomst rörande t. ex. reRENA diskuterande; hvaremot enigt kowiterades förslag en dylik sammankomst måste på förhand både anmälas och bifallas, innan den fick hållas. Förslaget innebär således ett vådligt frö till-polistyranni, som väl icke af en human :och klok polisstyrelse skall missbrukas, men som dock kan blifva missbrukadt. Att tilldela polismakten en så vidsträckt pröfningsrätt af en offentlig sammankomsts behöflighet och tillåtlighet, som komiterade föreslagit, kunna vi för ingen del gilla, och vi föreställa oss äfven att en hvar skall i detta fall dela vår åsigt. Det torde vara tillfyllest för ordningens vidmakthållande att offentliga sammankomster kunna af polismakten upplösas, om och när de åstadkomma oordning eller lagöfverträdelse. Huruvida de skola föranleda sådana, kan ingen polismyndighet förutse, men en fjäskig eller egenmyndig borgmästare i en småstad skulle tvifvelsutan rubricera hvarje sammankomst, som icke behagade honom personligen, såsom vådlig, och derföre för säkerbetens skull hel enkelt förbjuda den: Att en sådan egenmäktighet kan öfverklagasoch sannolikt skulle blifva rättad, är godt och väl; men vida bättre är, att sådana lagar ickz2 stiftas, som föranleda till dylikt trassel. Att vi uti denna fråga äro af högst väsendtligt olika åsigt meå hr justitieombudsmannen, torde egentligen orsakas deraf, att han betraktar polismyndigheterna så som de böra vara, viåter såsom de äro och kunna blifva, om en godtycklig maktfullkomlighet tilldelas dern. Slutligen framhålles i berättelsen en ganska märklig omständighet: — den nemligen, att justitieombudsmannen icke eger ett tillräckligt och säkert förvaringsrum för expeditionens handlingar och böcker. Vid hvarje riksdag måste dessa underkastas flyttning, och justitieombudsmannen jemte hans samtliga kanslibiträden nödgas då vistas och arbeta — i ett rum, emedan de två andra rummen som dertill äro upplåtna, egentligen endast utgöra genomgångar, der näppeligen ett skrifbord kan få plats. Framställningen om en ständig och mera. lämplig Iokal, torde äfven så mycket heldre vinna behörigt afseende, som lokal för justitieombudsmansexpeditionen lätteligen kan åstadkommas i rikets ständers hus, der kommissarien Arhån nu innehar en rymlig våning. om mot hyra eller såsom boställe, känna vi icke. Åsigterna äro tvifvelsutan icke det ringaste delade derom, att den nuvarande justitieombudsmannen på ett ganska utmärkt sätt och till rikets ständers fullkomliga belåtenhet uppfyllt sitt ansvarsfulla och mödosamma kall. Vi antaga derföre att han blir omvald, och hoppas äfven att han icke afsäger sig ständernas förtroende.