halsen först en välnad af den ryske zaren Alexander den förste och sedan diverse andra spöken åf der heliga alliansens representanter på den tiden. Allz dessa skulle påstå motsatsen och historien gifva dem rätt. Men hvad fick Sverge? Ingenting. Det var icke heller meningen att Sverge skulle få något. Det talades Visserligen om Finlands återvinnande, isynnerhet före valsat i Örebro; det talades äfven om Norges införlifvande, isynnerhet före freden med Danmark. Men alla dessa tal förblefvo lösa hugskott. -Sverge skall aldrig få någonting, om icke på den yttersta dagen -en belöning för sitt himmelska tålamod. Sverge fick förlusten af sina tyska provinser med åtskilligt annat smått och godt på köpet. Sverge var till och med så ädelmodigt, att det ensamt åtog sig Norges statsskuld och hade bestämdt fått betala den, om icke Norge otvunget åtagit sig densamma. Mycket af detta belyser grefve Anckarsvärd uti sin motion och derpå igenkänner jag den gamle fribetskämpen, den sanne ädlingen, den oförskräckte medbörgaren, som värdigt sammanställt sitt namn med det tidehvarf, hvari han handlat. Men när han vidare vill angifva orsakerna till misstänksamheten å Norges sida, då följer jag honom ej. Visserligen ser man redan i föreningens början misstänksamheten uppspira i Norge, men jag finner den lika nödvändig som naturlig. Man kan icke vara misstänksam nog, när det gäller att försvara sin frihet, och är denna frihet ung, finner jag den ännu naturligare. Ett folks unga frihet är ömtåligare än den lilla blomsterplantan, som man under glas skyddar mot sjelfva luften. Norge fick snart skäl för sin misstänksamhet, ty det dröjde icke länge förräv Carl Johan sökte åtkomma det veto Norge förbehållit sig. Han sökte, men lyckades ej: Vid samma tid och derefter öfversvämmades svenska pressen al broschyrer, af hvilka flera gingo ut på ingenting mindre än föreningsfördragets uppbäfvande, nawurligtvis till nackdel för Norge. Äfven dessa bidrogo att underhålla den misstänksamhet man lägger Norge till last. Hvad nu angår Sverge i dess förhållande till Norge så är det klart att det förra landet, vid jemmnförelsen af sin statsförfattning med det sednares, skullr känna sin egen betydligt underhaltig. Sverge hade sått för mycket och skördat för litet, Norge hade sått intet och skördat allt. Det var för mycken tropisk växtlighet i Norges politiska natur, medan Sverge räknade missväxtår för det mesta. Så uppkom af unden. Men denna känsla är icke alltid så mörk som man föreställer sig. Den har, liksom molnet, den också sin purpurbräm och sin gyllene rand. Den inrymmer icke allenast bitterheten öfver det sämre man har, utan äfven någon gång en ädellängtamefter det bättre man saknar. Denna känsla blef Sverges mot Norge. Sålunda är det misstänksamheten ä ena sidan, och afunden, å den andra, som blickat emot hvarandra öfver den gemensamma fjellmuren. Se der orsakerna till missämjan och bristerna, hvilka skola fortfara så länge statsförfattningarnes olikhet står qvar. Men ju mindre man berör dem, desto mindre märkas de. Att rifva ned regn enkom: för att vattna ogräset, det är obetänksamt, och just detta utgör felet i grefve Anckarsvärds motion. För öfrigt är jag långtifrån säker på att missnöjet-i Norge är så djupt grundadt, som en och annan tidning derstädes angifvit eller en och annan stortingsman låtit förstå. Icke heller är jag fullkomligt viss om att det är så fast rotadt i Sverge. Om så vore, hade säkerligen långt före detta motioner af enahanda syftning varit väckta i något af de ofrälse stånden, dem det närmast måste röra. Det utgör en egenhet hos saken att ifrågavarande motion blifvit väckt endast i det stånd, som i Nörge icke fin-1 nes och icke heller der får finnas. Hvad blir nu resultatet af denna motion? Om Norge, vidhållande sin grundlagsenliga rätt, vägrar den bex gärta revisionen, hvad skall man då göra? Skall man tvinga Norge dertill, kanske eröfra detsamma, störta dess ypperliga statsförfattning och göra det till en provins under Sverge, följaktligen ställa det under vår regeriu,sform, öfver hvars stora brister vi sjelfve dagli on klagaf Men detta vore icke förenligt med Sverges karakter. Sverge kan segra, men aldrig på bekystnad af sin rättskänsla och sin heder. Aldrig, mina herrar! Vill man unionens upplösning derigenom att Norge får sin särskilta regent, så är ju detta en fråga som icke rörer oss, utan dynastien. Men om äfven denna går in derpå, tror man väl att misshälligheterna skola försvinna för det? Nej, verkningarna skola fortfara med orsakerna, och man beröfvar sig dessutom den lilla tröst man ändå har, när man blickar på Skandinaviens karta och finner de begge länderna åtminstone kolorerade med samma färg, och utlandet, som icke känner våra brister, finner, när det öfverskådar Europas karta, längst upp i norden en betydlig landsträcka, större än många de mäktigaste sta-F ter. Det ger åtminstone ett sken af styrka. Sådan är min uppfattning af förhållandena från den opartiska ståndpänkt jag sökt antaga. Men vilk man veta hvad jag derom tänker som svensk man, så får jag öppet förklara, att jag skulle anse unionens upplösning för en verklig olycka, tysjag har mera än en gäng drömt om den möjligheten, att förr eller sednare någon konung af den dynasti, som har Sverge ensamt att tacka för sin öÖpphöjelse, skulle, af erkänsla för detta så styfmoderligt behandlade land, ändtligen en dag taga initiativet till en regeringsform för Sverge, lika med Norges, för att i denna gemensamma form sammansmälta de begge folken. Genom dennanäturliga process skulle alla slaggpartiklar afledas och den skandinaviska -halfön sålunda inrymma lika lyckliga och belåtna innebyggare, på samma gång den framstode med mångdubblad styrka och kraft inför verlden. Hr Laållerstedt: En af forntidens härförare har yttrat om en händelse, som han förutsåg, jag visste väl att molnet, som så länge lägrat sig på bergen; ändtl.gen skulle urladda sig. Så vill ock jag säga i anledning af den nu förevarande motionen. Det var naturligt att-de digra moln, som länge uppstigit på den bergsrygg, som famnar de förenade rikena, skulle ladda ur sig. Det har nu skett. Må det hafva skett i en lycklig stund. Må alla dåliga lidelser både på denna och andra sidan Kölen hålla sig på afstånd, och ingen handskas med dennå fråga, som icke är genomträngd af hennes vigt och betydelse. Jag är en vän, en varm vän af unionen, åf den union, som jag hoppas en gång skall sträcks sig till Skandinaviens alla folk. Nationer, liksom individer, måste lefva för ett högre mål, de måste lefva icke blott för stunden, utan ock för framtiden, lefva icke blott för materiella, utan ock för ideella syften. Det är de sednare som gifva lifvet dess rätta betydelse. Folken hafva i våra dagar vaknat till sjeltmedvetande; det nationella enhet:-sträfvandet gör i andra länder mer och mer sig gällande. Hafva icke Donaufurstendömena, Moldau och Wallachiet, kommit till enhet, och det trots diplomatiens Protokoller? Sträfvar icke Italien till samma mål, och har det icke genom sitt sublima motstånd mot de kejserliga besluten väckt hela verldens beundran? Pågår icke för närvarande äfven inom Tyskland, detta i politiskt hänseende så söndrade Tyskland, en enhetsrörelse, som man bör hoppas skall blifva fruktbärande? Skall då, under en så lycklig harmoni, det enda skärande missljudet komma från norden? Omöjligt, det kan icke, får icke göra det. Stridigheter kunna finnas, intressen kunna såras å den ena och andra sidan, nen någon fråga om upplösning af unionen mellan de förenade rikena må vä lerföre icke ifrågakomma. Ordvt bör icke ens ut al gar på det högsta att så skett i Jag beklagar Hkalede: Den innehålle; ;gentligen två saker, en anklagelse mot Carl Johan: politik ä ena sidan, och en anklagelse mot norrmän en å den ändra. Men ou år det så, att Carl Joha politik just utgör ursäkten för Norge. Det är