Aftonbladet – 12 november 1859, sida 3

1.13 Döbelns graf. — CE För mig till den hög, som gömmer Tappre geralens ben, Fastän mången den förglömmer, Vördar jag hans minnes sten; Visa mig den stig, som leder 4 Ditåt — gamle man — jag. beder. ,Främling, jag, minsann, ej känner Nögon sådan märkliz vård; . tr det en af edra vänner, fom fått rum uti min gård? Var så gunstig då att säga, Hvem jag nu, som gäst, får äga Hvad gör namnet till? En stämma Är jag djupt ur Sverges bröst. Ingen jordisk makt kån hämma, Eller tysta denna röst, Då den ibland grafvar klagar Öfver ärans glömda dagar.s Jag är blott en-suck på griften, Blott en tår på hjeltens mull, Och för frejdade bedriften Blott ett slag på lyrans gull; Mera kär än mången acnan War mig han med bräckta pannan. Men den gamle grep sin spade, Laggd ett stycke derifrån, Såg sig om, och log, och sade: Sök derborta uti vrån, Kanske märks den bland de andra; Vägen är ej lång att vandra.s Ändtligt, trappre Döbeln, hann jag Fill din undandolda: grift, Ack! men blott en gråsten fann jä Halftutplånad vär dess skrift; Skolbarn lekt der många stunder, Okänd, bjelten soöf derunder! Kännen dock en gång, och vörden Hvad I tanklöst trampat på. Mycket som i-dag I skörden, Uti blod han måste så; Mycket; som-I akten föga; Pressat tårar ur Hans öga! Hur förstod han ej att rycka Lagern ur sin oväns hand! Och när sist den svek Hans lycka; Fur blef trogen Hanssitt. land; Han var Svensk till. själ och sinne, Svenskar! Hedren hjeltens-minnet En kanon bland gamla — ,dönidar, (Sådant finns ju utan tal) Eler några kulor, glömda Qvar i åldrig ärsenal, Läggen dem, som; gärd, på vården. Passa de ej kyrkogården? Passa de ej Döbelns minne, Dessa vittnen stumma ren, Men som döck, för Svenk som Finne, Tala i sin tystnad än? Ty den verkliga bedriften Fj behöfver. grafinskriften. Blott Mans kära namn vi riste Tacksamt in i grundens häll; Ingen tager derpå miste, Ingen i palats och tjäll, Men — för evigt skall, med. ära, nn Grafven hjeltenamnet.bära! 4 a (lr Fr