Aftonbladet – 10 november 1859, sida 2

måer af får, vanligen delade i brigader af 110,000 st., kringdrifver hela vintern ur.der befäl af halfvilda herdar, för att om sommaren återvända till Castiliens och . Leons svalare högland. Om nätterna lär då den nomadiska fårskaran instängas inom uppspända långa nät, och eldar upptänds rundtomkring i ödemarken för att skrämma rofdjur. Det måtte vara en tafla ur Gamla Testamentet! När vi hade hunnit höjden af Sierra Susanna, stannades vid la Venta di San Raphaöl för att frukostera. Vi fick chokolad, hvilket som vanligt var ypperligt; men det var också allt som fanns. Ingenting annat stod att erhålla, ej ens bröd. En venta vill säga ett sämre värdshus, ett bättre kallas en fonda. La venta di San Raphaöl bestod af en stor lada eller lider, med golfvet stenlagdt med kullriga stenar, såsom en gata hos oss. Rundt omkring väggarna stod mulåsnor och hästar bundna vid sina krubbor. Vagnar och redskap hade sin plats midt på golfvet. Borta i ena ändan af ladan flammade en riseld på stengolfvet — det var-köket, och der koktes chokoladen. Ifrån denna del af ladan ledde några dörrar in till åtskilliga nakna kamrar, som förmodligen tjente till sofrum. Det var hela värdshuset. En grupp af mulåsnedrifvare, som drack vin ur en kring laget gående läderflaska, skämde ej heller bort taflan. Den, som drack, höll upp flaskan, eller rättare läderpåsen, öfver sitt hufvud, och ur den smala träpip, hvarmed läderflaskan var försedd, lät han den blodröda vinstrålen falla i sitt öppna gap, utan att röra vid flaskan med läpparna. (Forts, följer.)