Aftonbladet – 10 november 1859, sida 1

och derinnanför reste sig staden med sin skara af kyrktorn. Högt öfver alla de andra tornena Hade katedralens spira växt upp såsom en Ygdråsil öfver vanlig skog. På den högsta punkten ini staden stod den ofantliga ruinen af Alcåzarn, det gamla konungaslottet. Spaniens största flod, Tajo, krökte på dalens botten. Just som floden når till foten af den klippa, som staden ligger på, tycks den bli gripen af vördnad; ty den viker af och smyger sig bakom staden i stället för att fortsätta sin väg framför densamma. Först på andrå sidan om ståden ser man floden åter. Den kommer der fram ur en vild, djup klippdal mellan lodräta, svarta väggar, efter att sålunda ha på tre sidor omgifvit Toledo med en väldig vattengraf. Man inträder genom tvenne rader af murar och genom dubbla omgångar af jernbeslagna ekportar. Kort derefter kommer man fram till stadens förnämsta torg, el Zodocover. Det såg präktigt ut nu i dunklet med sina rundt om detsammä gående Kvalfgångar, uppburnda af väldiga gråstenspelare. Viftog qvarter på en äkta spansk Fonda nära torget och stärkte våra lifsandar med svinsoppa, puchero (soppköttet tillika red ärter, lök c. allt hvarpå soppan är kokt) och Väldepenas-Vin. Imånskenet kringvandrade vi sedan en stund utan bestämd plan, En tråhg och dunkel gata gick fram vid foten af en bergvägg, öfver hvilken Alecåzarn reste sina böga; taklösa murar med deras rader af tomma fönster. Ur en usel Koja hördes en guitarr häftigt spelas på spanskt vis i oupphörligt staocato, under det att en djup manlig stämma sjöng en vild sång i en eldig; daustakt; emellanåt afbruten af de i all spansk fölksång vänliga underliga släptonerna. Vi håde velat inträdå i kojan och göra så garens bekantskap; men porten var stängd och förbommad:.