Aftonbladet – 9 november 1859, sida 1

blå bimlen, att likna teckningar, etsade p stål. Föreställ er sedan, att genom denna bit af Afrika flyga fram på något, som skulle vara en väg, i er tung antediluviansk diligens, dragen af 14 st. rakade mulåsnot med klingande bjellror, i hvinande galoppixsunder skrik och oväsende! Man rakar i Spanien om sommarn — förmodligen för att;ge svalka — mulåsnorna på ryggen och öfra halfdelen af kroppen, hvilket i förening medideras nästan -hårlösa svansar gör, att:de ser ut som ett slags jettestora etter-råttor. — Som vägarna — om man så kan kalla dem — är smala, så förspänner man mulåsnorna, om än aldri så många, endast två och två i bredd, och hela raden drar endast med ett gemensamt par linor, vid hvilket alla är fastspända. Detta långa anspann styrs mera med rop än med tömmar; ty -betsel nyttjas ej, utan :endast rimmor. För att hålla de gråa kräkena lifliga, skriker kusken oupphörligt i alla tonarter deras namn: Generala, Coronela, Culebra, Peregrina, Pidelo ete., stundom kryddande med ett ppusaterran I — Som han dock naturligtvis icke kan räcka de främre Generalskorna, vÖfverstinnorna och Ödlorna ete. med någon piska, hur lång den än vore, så har ban bredvid sig ett förråd af stenar, med hvilka ban oupphörligt och med en förvånande färdighet -bombarderar deras långa öron. Här tillkom ett ytterligare pådrifvande element. Utom el Mayoral, — kusken, — hade vi nemligen på denna diligens el Zagal, det vill säga den viga och starka unga mannen. Denna person är ett slags lefvande piska, och hans syssla är att hvar femte minut störta ned från kuskbocken, hänga. sig fast vid draglinorna och utdela en riklig extrasförplägning af käpprapp åt en eller par af spannets medlemmar åt gången. Då skulle ni se ett sådant slående oh stegrände! Och så bär det af i sträck. ratt ett par minuter igen förfalla till gående, då el .Zagal åter störtar ned.som.en åska. Dessutom rider i spetsen af åsnespannet på en häst en postillon såsom. ledare. Denne gör, likvisst inte stort annat än sjunger la Jota-, en. egen. vild sång med långa släptoner mellan hvar takt. Märt a ändå, dessa menniskor, att kunVi hade samma postillon från B celona ända till Zaragoza, 2 fulla dygn, utan ; och lika rask såg han ut vid framkomsten. Hans drägt bestod af en violett samal