AHUDLEUB FFSpA Die TPHHUUUT TUTU IVITU dl USLEI och aktern åt vester, och den förra icke mycket mer än 10 famnar från en utskjutande klippas I denna belägenhet åtog sig en af besättningen, en portugis vid namn Josef Rogers, det ädla uppdraget att kämpa sig fram genom den förfärliga bränningen och föra en lina till stranden. Ehuru ingen ännu trodde att faran var så stor, gaf kaptenen dock sin tillåtelse, och Rogers fullgjorde lyckligt sitt värf. En stark kabeltross fördes derefter till stranden, och dervid fäste man en stol. Kl. 3 stampade och arbetade fartyget så förskräckligt, att fruntimren och barnen fattades af den största ängslan; de packade ihop sig i bakre delen af salongen, och pastor Hodge började läsa en bön; hans andaktsöfningar afbrötos dock af skeppets våldsamma stötar mot klipporna och de höga vågorna, som vräkte in i salongen, som nu blef vittne till ett uppträde af det mest hjertslitande slag; barn och föräldrar, män och hustrur slingrade sig tätt intill hvarandra och omfamnade hvarandra med konvulsivisk häftighet. Kaptenerna Withers och Taylor kommo ned och försökte skingra deras farhågor, med : försäkran om att faran icke var alldeles öfverhängande. Men de hade knappast talat ut, förr än en kedja af jättestora vågor slungade upp skeppet på nya klippor, så att det remnade på midten och uppslukade alla, som voro ombord. En stund derefter remnade det äfven framme i fören, hvarvid åter flera menniskor kastades i sjön. Åtskilliga af besättningen räddade sig medelst kabeln, under det att de återstående vräktes upp af vågorna mot klipporna. Alla officerarne omkommo. Kapten Taylor var den siste man såg lefvande om bord. Han hade bundit sig fast vid en spira, men drunknade ändock. Åtskilliga af de lyckligare passagerarne blefvo illa sårade under striden för att rädda lifvet. Af hela Royal Charter ser man icke ett enda spår, med undantag af midskepps gräflingar, som sticka upp några fot öfver vattnet. Den med guldtackor fyllda kistan, som var gjord af jern, tros hafva sprungit sönder, af orsak,att man hittat upp en mindre låda med guld, som var adresserad till en större bankirfirma. Omkring 250 guineer och en mängd sedlar hafva blifvit hittade bland klipporna. Slutligen hafva 30 lik, som blifvit uppvräkta på stranden, fått sin graf på den närbelägna kyrkogården; de flesta af dem voro förfärligt stympade. William Hughes, en af de räddade, berättar, att då skeppet remnade, befann han sig midt på fartyget och störtades ned i maskineriet, som häftigt rördes fram och tillbaka af vågorna. Fan ansåg sig icke kunna räddas, då en våg lyfte upp honom, frigjorde honom från fartyget och kastade upp honom på stranden, der-han låg utan medvetande. De öfverlefvande hafva rönt det menniskovänligaste bemötande af kustboerna. Det är bevisadt, att alla båtarne befunno sig i fullgodt skick och redo att begagnas då olyckan timade, om blott omständigheterna tilllåtit det. Ju flera detaljer, som bli kända, desto förfärligare visar sig olyckan, och af de räddade bar hvar och en sin historia att förtälja. En hr James Russell, hvilken under sju långa år af mödor och arbeten i Australien samlat en betydlig förmögenhet, befann sig jemte sin hustru och sina två barn, det ena 10, det andra 21, år gammalt, i sin hytt, då fartyget stötte på klipporna. Första aningen om fartygets farliga belägenhet fick han, då det började bli stor rörelse på däck och en reskamrat ropade till honom: Ack, hr Russell, vi äro alla förlorade, vi drifva på stranden; och då han skyndade upp på däck, blef han genast öfvertygad, att hans vän icke öfverdrifvit faran. Vågorna slogo öfver fartyget, och de förtviflade passagerarne kastades af och an på däcket... Han upphemtade nu sin familj från hytten och höll dem slutna i sina armar, på det de ej skulle spolas öfver bord. Ack, förgäfves! En minut derefter ryckte en störtsjö hustru och barn ur hans famn och ban såg dem sedan ej mer. Äfven bonom slungade vågen i sjön; tre gånger förde den honom till land och kastade honom åter ut i bränningarne, till dess slutligen en medlidsam våg kastade bonom lefvande upp pål stranden. Med fartyget gingo för honom hustru och barn samt hela hans med svett och möda samlade förmögenhet förlorade. — En annan af de räddade berättar: På tisdagsaftonen, då stormen blef våldsam, grepos många I. passagerare af förfärlig ångest. Jag deremot både så stort förtroende för kaptenen och fartyget, som tryggt fört oss öfver oceanen, att jag kl. 10 en begaf mig till hvila i min hytt. Stormens dån hindrade mig dock att somna, men då jag ungefär vid midnatt hörde någon utanför mia hytt säga: Skynden er, Vi äro alla förlorade, förstod jag, att faran var stor, ty jag igenkände på rösten, att det var kapten Withers, som talade, en dugtig sjöman, hvars fartyg kort förut förlist; genast skyndade jag då, nödtorftigt påklädd, upp på däck. I samma ögonblick stötte fartyget första gången mot klippan. Det var en känsla, som öfvergår all beskrifning. Nere i första salongen trängdes passagerarne dödsbleka om hvarandra; mödrarne gräto, och barnen skreko, under det att fäderna sökte trösta dem, och presten Hodge uppmanade dem till gemensamma böner, hvilken uppmaning också af många efterkoms. Emellertid kastades fartyget flera gånger efter hvarandra mot klipporna, så att alla fönster sönderslogos och vattnet strömmade in i salongen. Kapten Withers kom ned, för att säga de förskräckta, att allt inom tio minuter åter skulle vara bragt i ordning; doktor Hutch och sedermera äfven kapten Taylor försäkrade tröstande detsamma, hvarefter allt blef lugnt och villervallan upphörde. Men fartygets stötar blefvo allt våldsammare, och då det började dagas, kommo just de sista, afgörande stötarne. Jag hade åter gått upp på däck och kunde med stor svårighet halla mig upprätt, då plötsligen en brusande våg slog mot fartygets bredsida. Vet häftioa cslagnt kudtada fartvgat mMmAt Url