vanliga nordiska ekens, endast att de är mindre. knappt fjerdedelen så stora som våra ekars blad och till färgen grågröna. Vi kom nu in öfver spanska gränsen. 1 byn la Junquera, der sakerna visiterades, talades redan endast spanska, eller rättare cataloniska, ty folkspråket här afviker betydligt från spanskan. Här begynte mulåsne-anspann, röfvarehistorier och ohjelpliga vägar. I Fi gueras intogs frukosten i en spansk posada. Här serverades mig för första gången — tyvärr ej för sista! — den bekanta nationalrätten Olla podrida eller Puchero, en rätt bestående af garbanzos (ett slags stora, hårda ärter), fårkött, fläsk (härsket för att ge haut gout), pepprad korf, och diverse andra godsaker; allt kryddadt med hvitlök. Denna behagliga blandning kokar man till på köpet först soppa på. Pucheron motsvarar derföre s. k. soppkött hos oss. Matsalen var en stenlagd farstu, öppen på ena sidan. Torget utanför erbjöd en liflig anblick, ty det var torgdag i staden, och platsen var betäckt af catalonisk allmoge i röda, spetsiga jakobiner-mössor, knif i bältet och brokiga yllemantlar eller s. k. mantas, hängda öfver axeln. Bäst vi åkte på eftermiddagen, sade man mig, att vi nw skulle fara öfver en stor flod, utan att begagna bro eller färja. Jag tänkte på Israels barn i Jordanen och Röda Hafvet o. s. v. Rätt som det var, så bar det af i karrier utför en backe, och diligensen började hoppa och skutta värre än någonsin. — Nu är vi midt i flodens — Häpen tittade jag ut genom vagnsfönstret men såg endast en ett par hundrade alnar bred, sandig och stenig dalbotten med ett par smärre vattenpussar. : Detta var floden Ter nära staden Gerona. En f.d. bro, hvaraf blott några bräckta hvalf stod qvar, sedan det öfriga af bron för tvänne år sedan bortfördes af strömmen, bevisade dock, att vissa årstider här dock verkligen finns en lod. — Att komma upp på andra sidan, hade sig ej så lätt, men genom att ta fart gick det lock, ehuru det brakade i vagnen. Vagnmakeriet åtminstone måtte stå högt i Spanien; y jag förstår ej, att en vagn kan hålla på sådan väg och med sådant körande. Men också var underredet på diligensen något midt mellan en svensk så kallad stenbjörn och avettaget till en bombkanon. I Gerona, dit vi anlände vid solnedgången, dröjde vi till dl. 3 följande morgon. Vi promenerade om staden i ett strålande polismånsken och såg — — ingenting, Följande dagen fortgick färden på sommasätt; Landet såg ödsligt Fd