Aftonbladet – 3 november 1859, sida 3

såsom betalningsmedel i stället för de till värdemätare antagna ädla metallerna. Men som vexeln och banksedeln i sjelfva verket icke äro annat än skuldsedlar på ett visst belopp af guld eller silfver, si kunna de endast i det fall pårälna förtroende och tn obehindrad cirkulation, att hvarje innehafvare är rvissad att han kan när som helst utbyta dem ot den klingande svaluta, å hvilken de lyda. Så nart osäkerhet eller svårighet i detta hänseende tår, sjunka med ens alla papper under pari rring och förluster uppstå, bandelns verksamhet mas och den allmänna välmågan lider ett betänklet afbrott. Men nu går hr Ehrenhoffs motion just på, väl icke att neka innehafvaren af bankens : r att utbyta dem mot silfver. men att hindra honom fråu att sig till nytta använda detta silfver. hvil a båda åtgärder komma i det allranärmaste på ett ; och den skulle derföre ofelbart leda till ett sånt för rörelsen och den allmänna välmågan menligt resultat som nyss antyddes. Motionen föregifver sig hafva det dubbla syftet: först att hindra nasionen att lefva öfver sina tillgångar, för det andra tt betrygga bankens ställning. Hvad den :örsta fråsan vidkommer, måste talaren protestera mot påståendet, att svenska nationen utgöres af lättsinniga ,betänksamma, och ekonomiska sjelfspillingar. Sådana nas dock, här som annorstädes, men den, som vill nera sig, skall nog finna utvägar att förslösa sinä :illgångar, och detta äfven på utländska lyxartiklar. fven om silfver ej får utföras ur Jaudet. Deremot kulle den idoga befolkningen, massan af nationen, få ida af det illa beräknade botemedlet mot slösarnes fverdåd; ty då köpmannen, sedan han icke längre. då sådant erfordrades, finge betala sin skuld till utdet med silfver, städse måste befara en enormt grad kurs, för den händelse importen skulle kom att öfverstiga exporten, skulle han inskränka sina p till det minsta möjliga, och priset å alla utidska varor, äfven de nödvändigaste, skulle derige wm stegras till den grad, att folket finge utgifva amma penningebelopp, som förut, men i utbyte erilla en mycket mindre qvantitet varor. Hvad åter nkens ställning beträffade, ansåg tal. densamma ara fullkomligt normal, då metalliska valutan vore n tredjedel af sedelstocken, hvilket allmänt antages äsom en fullt betryggande proportion. Men i hvad 1 som helst, så ha rikets ständer högtidligen för onndit sig att infria riksbankens sedlar med silfver, ch det åligger dem derföre att, om en gång så bevöfves, bereda utvägar, genom hvilka detta löfte kan nfrias. Det går icke an att ständernas handelshus. .anken, föregår al!a andra handelshus med exempel f vingleri. Och ett vingleri, en bankrutt, öfver hvil.en man kastat redbarhetens mantel, vore det, om 0 åtgärd vidtoges, som i sjelfva verket vore liktydig ned att inställa sina betalningar. Och smädelsen af ct sådant steg skulle rhan dock ådraga sig förgäfves; alla tiders och länders erfarenhet vittnar, att fö 1 mot utförsel af ädla metaller ej kan upprätthållas. så t. ex. hade man i England, uuder Wilhelm af Oranien. tadgat förbud mot utförsel af det nya, bättre mynct; men som man på samma gång gifvit det gamla underhaltiga myntet samma legala värde inom lanet som det -bättre nya, så vandrade det sednare sin kos, trots alla straffbestämme!ser mot dess utförsel. Frankrike stadgades under revolutionstiden äfven örbud mot utförsel af klingande mynt, och följden Jef, att allt klingande mynt försvann ur rörelsen. I tyssland finnes för närvarande förbud mot utförsel f silfver, men ändock ser man ganska ansenliga partier af ryska rubler hitta vägen till Sverge. General Lefren ansåg silfret böra vara fritt, om vi deraf skola hafva något gagn, samt fruktade att om det icke fick fritt utföras, så skulle det i stället lurendrejas ut och säkerligen aldrig frivilligt återvända. Ständerna ha knappast något angelägnare Viggande än att upprätthålla realisationen, och tal. önskade, att ridderskapet och adeln måtte vägra re niss å denna motion, för att ådagalägga sitt ogilande af hvarje förslag, som utginge från den för ständerna förnärmande förutsättningen, att de skulle unna brista i fullgörande af detta sitt liggande. Hr Manvrerskantz, C. A., erinrade, att i samma ;gonblick man stadgade: ett exportförbud å silfver, beröfvade man silfret allt bestämdt värde. Dess värle beror deraf, att det är gångbart på hela verldsmarknaden, och endast derigenom kan det anses säsom en universel mätare på alla -andra varors värde. Förringar man silfrets värde derigenom att man förader dess användande i liqvider med utlandet, så ringar man i samma mån sedlarnes värde. Motionären säger sig vilja förhindra börsen att fritt röra sig med bankens silfver, men enligt talarens åsigt har bankens metalliska -kassa just till ändamål att utgöra en reservkassa, som man har att anlita då importen tillfälligtvis öfverstiger exporten. Ty det vore otänkbart att utförsel och införsel alltid skola jemnt uppväga hvarandra. Det ena året, den ena årstiden är införseln större än utförseln, ett annat r, en annan årstid, tvärtom. I förra fallet betäckes balansen genom utförsel af silfver, i det sednare fallet gäldar utlandet sin skuld till oss genom metallisk valuta, och landets förråd af klinande mynt ökas. En: sådan ständigt vexlande cbb och flod betingas af de naturliga lagarne för all handel. Säger man nu, såsom motionären iöreslagit, att innehafvaroe af bankens sedlar väl få jaga ut silfver, men cj använda det, så kunde man ika gerna genast stänga bankluckan och förklara att banken instält sina betalningar. Detta vore åtminstone vida ärligare än att i verkligheten vidtaga cd sådan åtgärd, men vilja gifva sig sken af att uppfylla sina förbindelserna. Ständerna få dock icke vidtaga någondera åtgärden, ty de ha gifvit sitt högidlga löfte att med silfver infria de af banken utna sedlarne. Men ehuru tal. ansåg en åtgärd, sådan som den föreslagna, innebära en orättvisa mot innehafvarne af bankens sedlar och vara förderflig för årt Jand, trodde han ståndet likväl ej böra vägra remiss å motionen. Huruvida den borde gå till bankoeller bevillningsutskottet ville tal. dock ej afKUra. Frih. Sprengtporten trodde också att förslaget var statsekonomiskt oriktigt, men ansåg en vägran af remiss icke höra ifrågakomma, då sådant skulle utsöra ett försök att undertrycka det fria ordet.Presidenten Åkerman förklarade att den föreslagna åtgärden icke skulle leda till det åsyftade ändamåiet. Genom rättigheten att utföra silfver regleras kursen så, att den blott obetydligt kan afvika från normalkursen, 133! , rdr rmt för 100 m:k hamb.bko. Skulle man åter förbjuda utförseln af silfver, blefve följden den, att så snart kursen började på mera kännbart sätt stegras, skulle man bereda sig tillfälle att på oloflig väg. utföra silfver. Tullagstifningens historia har alltför talrika bevis derpå, att det är omöjligt att förhindra smuggling i stor skala till och med af ganska skrymmande varor. Huru mycket jättare skulle det då icke vara att smuggla en så liiet skrymmande vara s.m silfver? Dertill kommer, t såväl staten som hypoteksföreningarne och de enIde hafva skulder att betala eller amortera i utlandet. Om nu, vid tillfällen då de skola göra sina utbetalningar, kursen stode hög och det förmenades dem att utföra silfver, skulle svårigheterna att verkställa utbetalningarne naturligtvis ökas. Förslaget är således icke blott ändamålslöst, utan rent af skadligt, och tal. afstyrkte det derföre på det högsta. Hr RB. T. Cederschiöld beklagade förslaget att vägra remiss, hvilket han ansåg olagligt. Kunde ej se något hinder för bifall till motionen och trodde att, om och dina döttrar, dem du frigjort, skola föra dig framåt på de fria folkens, på menski sens segertåg...... susen, swen, evigt g skogarl..... Pr. i