Aftonbladet – 1 november 1859, sida 3

fållet närvarande personers uppgifter kommit i dags!juset. Det är emellertid eget nog att dessa båda författare med afseende på den sida, från hvilken skottet inträngt, kommit till alldeles motsatt resultat. Paludan Mäller sluter på grund af anförda bevis att kulan gått in på högrå sidan; Svederus åter finner på samma grunder ått den gått in på den venstra. Orsaken till dessa bevis för kulans riktning har varit den, att man derigenom trodde sig bestämdt kunna sfgöra, huruvida skottet Kommit frn fiendens sida, eller blifvit lossadt af någon förrädare bland svenska trupperna. Denna mening, att nemligen kulans riktning skulle kunna afgöra frågan, har synts vinna allt större förtroende, och man har derföre nyligen låtit öppna kistan och undersöka blessuren af våra skickligaste och lärdaste kirurger och anatomer. Obduktionsprotokollet meddelades allmänheten, men ehuru nämnde vetenskapsmän på grund deraf uttalade sin mening, alt skottet träffat den venstra tinningen, blefvo de orsaker, hvarpå defna mening stödde sig, ingalunda begripliga, ej ens för andra läkare, och änhu mindre för den stora allmänheten. Till följd häraf hafva protester uppstått från flera håll; och mån är precist lika klok som förut, hvad sjelfva hufvudfrågan angår. Det har förefallit insändaren som denna sak just i sednare tider blifvit alldeles för ensidigt behandlad, och att man ej lagt märke till hvarjehanda omständigheter, hvilka på det slutliga resultatet torde hafva betydlig ihverkan och möjligen afgöra frågan. För att sätta våra läsare i stånd att fullständigt och opartiskt bedöma saken, vill man här först meddela korta utdräg af de olika berättelserna, såvida dessa afse konungens ställning och skottets riktning, samt en karta öfver belägenheten af fästningen med dess utanverk, och svenska belägringsarbetena, och slutligen på grund af den gjorda besigtningen framställa den åsigt, som författaren för sin del anser vara den rätta. Löjtmanten (sedermera öfversten) Carlberg, hvilken under belägringen tjenstgjorde i löpgrafvarne såsom varande fortifikationsofficer, och vid konungens död stod i den redan färdiga linien vid konungens fötter, säger: Då jag nu, som bemält, var kommen in uti den gamla approchen, ungefär 6 eller 8 steg fram, såg jag H. M:t liggande på Trancheens inre talud eller dosering, der H. M:t hade dragit sig upp och låg på venstra sidan med kappan om sig och hade dragit knäen något åt sig upp, så att fötterna lågo ungefär 6 qvarter högre upp än sjelfva bottnen af approchen, hållandes vänstra handen ufider kindbenet och hufvudet öfver kronan af bröstvärnet. Uti en sådan ställning låg H. M:t med ansigtet något vändt emot fästningen och nya linien derutanföre, hvär någre arbetare gingo. Vidare säger Carlberg: Knapt en half fjerdedels timma hade jag ibland dem, som voro tillstådes, stått vid och framför H M:tå fötter; så träffade, utan ifrån Trancheen, ett skott inpå venstra sidan genom H. M:ts hufvud, hvarvid icke den minsta rörelse mer rspordes än att handen undanföll vänstra kindbenet, och hufvudet lutade sig så sakta neder utikappan, utan någon eller ringaste ryckning på kroppen, som blef således stilla liggandes som den förut låg; det var ej heller naturligt att efter ett skott, som så accurat träffade genom hufvudet; annat kunde följa än att i ett ögnablick vara död utan att röra minsta lem. Således hafva de, som härom andra orimligheter utspridt, grufveligen afvikit från sanningen. Stället, hvarifrån detta olyckliga skott kom, om det skedde ifrån ett längre bort eller närmare håll, det kunde ingen af oss, som stodo långt neder nom bröstvärnet, under ett så starkt skjutande utur sanor er och handgevär, ogörligen med rätt visshet örmärka. — —x Franske öfversten Mäåigret, som vari svensk tjenst ca chef för belägringsarbetena, skref om konungens säd till baron Gedda den 23 Dec. 1723 ifrån Paris tt bref, hvaruti följande förekommer: För att. svara derpå får jag äran meddela, attdå onungen var i Trancheen emellan kl. 7 och 8 på tonen, steg han upp på bröstvärnet med halfva roppen obetäckt, för att se arbetena och den starka suskötoch kanonelden frän fästningen och dess skanar. Jag stod under honom med hufvudet mellan ;ans stöfvelklachar, och Kaulbars stod vid min högra da, — — — Jag besinnade mig på en eller annan 3revänning för att förmå H. M:t att stiga ned. Jedan jag inom mig öfvervägde hvad jag skulle säga 1 honom, fick ban ett kanonskott ofvanför venstra at, som gick ut på andra sidan, ganska nära intill cat. Kulan var som ett stort dufägg. Då han fick sottet, sade ban icke ett :ord, hans fötter halkade d, men han blef qvar, stödd på bröstvärnet. Skott, som träffade hufvudet, gaf samma ljud som en en, den man häftigt kastår i dy. Vid detta ljud de adjutanten Kaulbars till mig: Kungen är sårad; Z svarade honom att han var död Han svarade: i få se efter! Jag tillade, att det var tyvärr alltför ont. Vi anmälte saken för geveralen af Trancheen h läto soldaterna draga sig tillbåta, på det de icke ulje få kännedörh derom. Män kan alldeles icke fatta :gon misstanka om att det: skulle varit en person hans armå som dödat honom, ty det vapen, som jutit den kulan, kunde icke bäras af hågon menska, huru stark den än måtte vara. De, som besxtigat honom efter hans död, voro öfverens om tenba sanning. De, sont anklaga den person hr grefn antyder, hafva sannolikt sina bevekelsegrunder ut söka bibringa folket denna åsigt.n Den genast allmängjorda berättelsen om konungens 5d innehåller: Han1) hade intet bref med sig, sen aflade muntlig berättelse om H. M:ts vår allerådigste konungs olyckliga och beklagliga bortgång id stormen på skansen, som hörde till Fredrikshalls :ufvudfästning. Skottet har skett med en kartesch ån en ånnan skans, som låg på sidan, på afstånd erifrån. Hans Durchlaucht af Holstein var ganska åra, omkring 10 steg ifrån konungen, då H. M:t bll.Skottet har gått igenom Bufvudet, in på den vögra sidan igenom tinningen och ut igen på venstra sidan vid kindbenet. En annan berättelse af den 7 Januari 1719 säger: Till Stockholm ankom den 16 December (nya stilen) -eneraladjutanten Sicher från Norrige. Han medsragte följande speciella underrättelser om konunvens död. Kungen var den 11 December (den 30 November gamla stilen) i trancheen för Fredrikshall ch fick der ett skott igenom hufvudet, hvaraf H. M:t i ögonblicket afled. Han låg på sina knän strax vid andan af trancheen och ville observera hvad der föreföll. Några officerare hade väl bedt H. M:t om att icke utsätta sin höga person så mycket för faran, men hade fått till svar, att H. M:t ville sjelf veta hvad som tilldrog sig. Strax derefter blef-han skjuten. De la Mottraye, en fransk resande, som efter att i Turkiet sammanträffat med konungen sedermera tog del i flera underhandlingar: och uppehöll sig i Sverge till 1720, har härom skrifvit åtskilligt. Häns efterlemnade resebeskrifningar och arbeten bära stämpel af oväld och sanningskärlek, ochhans berättelse om konung Carls död efter alla de underrättelser har afögonvittnen kuanat uppsamla innehåller: att koningen stigit upp på en skanskorg med magen stödd mot bröstvärnet, och under det de nedanföre stående officerarne öfverlade om bästa förevändningen att förmå BKonom nedstiga, blef han skjuten genom venstra tinningen med en kula, som krossade öfre benet i venstra tinningen, tryckt venstra ögat in i hufvudet, trängt högra nästan ut samt efterlemnat ett hål, hvari man kunde lägga fyra finger, deraf man slöt att det varit en falkonetkula, samt af den ställning, i hyil-), ken kan stod, att skottet kommit från Oferberget.2) Siquiers muntliga uppgift till Voltaire är: att ko. nungen blef skjuten med en halfpundig kula, som träffat högra tinningen och gjort ett hål så stort,