Aftonbladet – 1 november 1859, sida 2

Bref från Danmark. Köpenhamn den 26 Oktober. Jag står i skuld hos er för ett icke-politiskt bref och jag vill i dag afbörda mig. denna förbindelse. Låtom oss tala om teater och musik, balettoch konst; cedant arnia togse., och vike den berlingska frågan för den heibergska: Det vill säga: den frucheibergska: Ty med hvad annat skulle man egentligen börja, när man i detta ögonblick härifrån platsen. vill. skrifva om annat än om riksrådsdebatter och ministerintriger? Fru Heiberg eller, som hon ännu alltjemt par excellence kallas, frun, är inom den: estetiska verlden dagens stora händelse; den företeelse, som bragt allt annat i skuggan, den höstsol (riktigt nog en höstsol!), som ännu kastat en så briljant dager öfver det försvinnande året 1859. Hon hade en gång (man trodde: för allo) dragit sig tillbaka till sitt lilla lugn på Christianshavn, man utgaf henne redan från den litografiska pressen i hennes olika roller, liksom lika många minnesblad af enjlängesedan försvunnen och hädangånger storhet, man omtalade henne som en vacker forntid, liksom salig. Ryge, nästan som salig Rachel i Frankrike och! salig. Högqvist i Sverge, man suckade öfver scenens förfall och den allt känbarare bristen på en värdig skådespelerska till de stora titelrollerna, man gaf redan den kungliga teatern vid Kongens Nytorv totalt förlorad, och den stora strömmen sågs hvarje afton draga antingen utåt Amaliegade till hr Böghs Casino eller uppåt Nörregade till kammarrådet Langes. folkteater och dess trefliga marmorflickor, Då — Då, på en gång, Hvad tjusande syn, Hvad strålglans ur skyn! och tilläggom: Hvad tur och fortyn för den nye teaterdirektören h. exc. geheimeråd Tillisceht... Fru Heiberg hade gifvit sitt bögtidliga löfte att återkomma, hon är redan återkommen, hon är redan annonserad på affiseherna och hr handelsgartner Knipschildt bar-redän sina buketter i ordning till en speciedaler stycket. De första qvällarne, frun återuppträdde, var det fullkomligt raseri, och det vederfors benne från publikens sida — sanningen att säga — ungefär samma byllning, som — Pepita i fjor. Ännu i denna stund är bänryckningen stor, och hr Knipschildt har ännu alltid frisk afgång på sina buketter. Detta ska!l utan tvifvel sakta sig så småningom, och man torde till och med redan kunna någorlunda uträkna den tidpunkt, då buketterna ej längre skola höra till aftonens ordning; men en sak står emellertid qvar, att teatern gjort :n stor vinst genom att åter hafva eröfrat ru Heiberg och att fru Heiberg verkligen innu alltid är en skådespelerska af mycken förtjenst, om än den prestige, hon denna sång utöfvat, mindrevarit den nyfödda våens — och detta-kunde man ju ej heller pegära — än den !mögna och ännu alltid ilskvärda eftersommarens. Uppriktigt taladt san det vara en fråga, huruvida ej fru Heiberg skulle handlat klokast och mest diplonatiskt för. sig sjelf i att icke åter offentligt