Aftonbladet – 1 november 1859, sida 2

Konstantinopel veden är: oerhördt dyr! Men väg finnes icke dit, och än mindre omtanka, att afföra skogens öfverflöd till .den behöfvande staden, som ligger en knapp half dagsresa derifrån! Tillståndet af en skog, sådan som: Belgrads, nära en stad, sådan som Konstantinopel, der menniskor om . vintern dött af köld, måste väcka vissa misstankar om -beskaffenhieten af Turkietb styrelse och tillstånd, äfven om man ej skulle haft sådana förut. Detta förer mig till det -hufvudämne, om hvilket jag nu vill något orda: Tärkiet och dess närvarande tillstånd. Sedan mer än 25 år talar man i Europa om reformer i Turkiet, om nya lagar och förändringar, syftande att der alltmer införa den europeiska civilisationen; om sultanens sympatier för de vesterländska folkens bildning och mera dylikt. Under denna tid talar man i Turkiet — såvida man der vågar tala — om ett tilltagande tillstånd af obestånd, halfhet, ovisshet, oklarhet och isynnerhet af dålig styrelse och dåliga finanser, allt: under det reformerna pågå och till en del framkalladt genom dem. Båda delarhe — så syhes det mig — ha sin sanning. Reformen i Turkiet är verklig, är — fortgående, men — icke för Turkiet sjelft Något är vunnet, något vinnes alla dagar gehöm dessa firmaner, som åsyfta rättvisare och mildare lagar och närmande till europeisk kultur och europeiska seder; något är vunnet, något vinnes för — menskligheten; men icke för Turkiet. — Turkiet förlorar. Menskligheten går framåt, men Turkiet går — bört, går under. Turkiet med sin koran åsom allenagällande lagbok; Turkiet med sin srandezza och sitt barbari; med sitt harem, om fängslar qvinnans själ liksom hennes ropp, sitt stolta förakt för vetenskap och sonst, sina derwischer och sin blinda underrifvenhet för enväldet och ödet; Turkiet med in orörlighet, sin hvila vid tschibouker och agan, sin lugna, lycksaliga kief! — — ill turken behålla allt detta, så måste han