Aftonbladet – 27 oktober 1859, sida 2

växta med tallar och granar, en uppfriskande syn, och midt i ali denna skönhet framdansa de glittrande vågorna, bärande en verld af ångbåtar, segelfartyg och kaiker; hafssvalori flockar stryka fram deröfver, hvita måsar svänga eller simma, ponperiserna hoppa, delfiner tumla — allt är lif och lust. Solen lyser på Asiens och Eurovas stränder. De tyckas le mot hvarandra och säga såsom skalden Tyanites i sin Bosphoromachia: Om än du är den skönaste, så är fördelen min, ty det är jag som betraktar dig! De kejserliga kaikerna ligga vid stranden tomma, Sultanen är i mosken, en liten en, hyars minaret döljes af träden. Vi stiga der i land och ställa oss vid utgången af mosken åt stranden till. En militär-officiant anvisar oss plats rätt vänligt och rödjer undan folksom vill tränga sig närmare moskåns trappor; vakter äro uppställda emellan denna och stran, den. En tjock fru, i europeisk drägt och halmhatt, låter dock icke undantränga sig, Hon är välklädd, i :half sorg, har en liten gosse och en liten flicka vid hvardera handen, har ställt sig närmast moskens trappa och strider med de vakthafvande, som vilja föra henne längre nedåt. De lemna henne slutligen der hon är. Hvem är hon? Fru, så berättas det, till direktören för sultanens kapell. Denne, en italienare, så berättas det vidare, har gifvit en present åt ett af fruntimren i sultanens harem och har sedan ej blifvit sedd utom palatset. Två veckor äro nu sedandess förflutna; hans fru har Jåtit efterfråga honom öfverallt, annonsera i dagbladen och är nu här för att fråga sultanen hvart hennes man tagit vägen. Det är en oskön och ganska korpulent dam, men hennes blekhet och hennes barn jemte denna historia ge henne intresse. Omkring tre qvarts timma ha vi väntat utanför mosken, lyssnande till de mumlande, halft sjungande rösterna derinom, då tecken visa sig till sultanens utkomst. Militärer af bög rang ställa sig på moskens trappsteg, vakten ställer sig upp på båda sidor längs den korta