Aftonbladet – 27 oktober 1859, sida 2

Gotha har i7följd af samverkande omständigheter blifvit en exponent för dessa åsigter. Till en depätation af reformvänner, som uppvaktade honom med en adress, afgaf han ett svar, som framkallade österrikiska hofvets förbittring; och så följde häruppå en skriftvexling mellan debåda-regeringarnes Det faller sig i allmänhet svårt att ge våra läsare något fullt bestämdt begrepp om Tysklands inre politik; men ehurw diskussionerna i denna fråga vanligen äro förda i ett dun kelt språk och med åtskilliga omsvep, så innehålla de likväl principer af oändlig vigt; icke blott för Tyskland, utan ock för hela Europa. Tillenviss grad innefatta de en reform icke blott af förbundsförfattningen, utan ock i konfederationens särskilta styrelser; och folkets frioch rättigheter kunna, likasom nationens makt, bero på utgången. Alla dessa åsigter äro: emellertid, till följd at politisk. aftundsjuka, så komplicerade, att det blir ytterst svårt att kunna förutsäga resultatet, Sjelfva nationalkänslan kan näppeligen betraktas såsom enstämmig öfver hela landet. Tyskarne ha i allmänhet utan tvifvel en stark längtan efter nationel enhet, men de inse ganska väl, att en sådan enhet måste organiseras under ett visst öfverhufvud, och när valet af en styrande makt kommer i fråga, då först upptäcker -man på en gång menings skiljaktigheterna. Norra Tyskland—är öfverhufvud taget protestantiskt, liberalt och benäget för Preussen. Södra Tyskland delar eremot de österrikiska åsigterna i religion och politik. Furstarne sjelfva äro söndrade ji sina intressen. De mindre staterna — sådana som de större och mindre hertigdömena — se saken från en synpunkt; medelstaterna — såsom t. exde fyra smärre konungarikena — från en annan; och slutligen ro Österrike och Preussen, de båda ledande edlemmarne af förbundet, och måste städse örblifva af olika tankar häruti. Saken är den, att Hegemonien? inom Tyskland, som tyskarne uttrycka sig, är den stora fråga, som håller alla de öfriga i bakgrunden. De mindre staterna hysa visserligen sina egna farhågor; men det är den outsläckliga afundsjukan emellan Österrike och Preussen, som förbjuder hvarjeordnande och nästan förekommer hvarje försök till reform. Chefen för ett verkligt förenadt Tyskland-skulle ännu er gång bli en af de mäktigaste monarker i verlden, och en sådan position är alltför afundsvärd, att den -ena stormakten skulle vilja öfverlåta densamma åt en annan. Tendensen i den nuvarande rörelsen innebär, likasom den förra, Preussens upphöjelse, och den har derföre -hosÖsterrike mötts af ett beslutsamt motstånd. Österrikiska hofvet har framställt en allvarsam föreställning till det Coburgska, och detta har, som man sett, svarat deruppå i en ganska sjelfständig ton. Det märkvärdigaste stället i den Coburgska ministerns skrifvelse är det, der -han öppet förklarar, att sakernas närvarande ställning icke kan mycket längre fortfara?. Dessa ord förebåda något slags handling; men en sådan har man under de senaste åren mer än en gång försökt, till ganska ringa båtnad. Olyckligtvis är det minst osannolika resultatet en schism inom: den tyska statskroppen, och en upplösning af sjelfva denna ofullständiga. union, som nu i tusen år egt bestånd. Det är ej troligt, att hvarken Österrike eller Preussen vill uppgifva sina förhoppningar på chefskapet, eller att någondera af dem skulle kunna tvingas till en dylik uppoffring. Det är ej heller troligt, då man tager i betraktande de tyska makternas jemnvigt, att Österrike skall lyckas i att undertrycka den folkrörelse, som nu ånyo kommit i gång, så framt man blott beslutsamt håller i med. apritationen; och det enda alternativet synes derföre vara en sådan delning, hvarmed man vid efter annan hotar i Förenta Staterna. Ett sådant resultat skulle emellertid tydligen ej blott icke tillfredsställa, utan ock positivt försvåra det anspråk på nationel enhet, hvilket man antager ligga på bottnen af rörelsen; och det skulle i sanning vara en orimlig slutföljd, att:en revolution till förmån för tysk. union skulle ändas med att splittra Tyskland, för första gången under hela dess historia, i tvenne särskilta delar. Så koroplikerad är emellertid frågan, att detta är den enda utsigten för dess lösning. Hvad oss angår, kunna vi blott tillägga vår uppriktiga önskan, att tyska folket, vär frände oci stamförvandt, mätte-komma till en sådan lösning af problemet, som förlänar detsamma den högsta möjliga lycka, frihet och styrka.n essens H. M:t konungen har i dag hållit konselj.