Aftonbladet – 27 oktober 1859, sida 2

vägen emellan mosken och -stranden. Man ser af uttrycket i alla dessas ansigten, att de stå färdiga att böja sina hufvuden inför sin beherrskare. Allt är tyst och stilla 1r väntan på honom. Äfven jag väntar med spänd uppmärksamhet. Sultan Abdul-Medjids sympatier med Vesterlandets bildning, ett och annat ädelt drag deraf, t. ex. hans skänk af länderier i Syrien till den franske skaldeh Lamartine, hans förhållande i det sednaste kriget med Ryssland, hans närvarande ställning såsom österländsk despot, hvars vanmakt, genom brist på energi och brist på penningar, är kanske ännu större än hans makt, och såsom representant, kanske den siste, af det sednare bysantinska kejsaredömets sjunkande välde, son af seraljen, som bedräglig Delilah, söfver sin herre och afskär hvarje-hbans sträfvande till nytt lif, — Sultan Abdul-Medjid var mig en person af stort intresse, om ej såsom personlighet, dock såsom kuriositet. Ocar nu höjas blickarne af de höga herrarne på trappstegen och deras bufvuden sänkas; — en liten man i mörk rock, mörkröd mössa med lång svart tofs på hufvudet, och blekt, oskönt ansigte, går ned för trapporna, ledigt och lätt som en handelsbetjent; — kunde det väl vara sultanen? Ja, det måste vara snitanen, ty den äldre militärpersonen vid hans sida svarar, med uttryck af djup vördnad, på några ord af den lille mannen, och den tjocka frun med barnen träder hastigt i hans väg, såsom ville hon stänga den. Han studsar, träder ett halft steg tillbaka, och rynkar ögonbrynen rätt hotande. Han lyssnår likväl till hvad hon har att säga, men lyssnar med mörk uppsyn och kastar sedan en frågande blick på sin svåger, storamiralen. Denne säger några ord till förklaring, och med en axelryckning och ett par ord, som tyckas säga: hvad vet jag om er man?l, vinkar han den tjocka frön ur vägen och går ned mot stranden, språkande glädtigt med herrarne, som följa honom. Han stiger i sin kaik, från hvilken man borttagit tronhimmeln, drar på sig handskarne, grinar mot solen, hvarvid de tobaks.