Aftonbladet – 27 oktober 1859, sida 1

niskor och varor; små kaiker, som, i hundradetal, flyga liksom flugor öfver vågorna! Det är nästan öfvermäktigt stort och rikt. Hur skall man komma fram genom detta hvimmel? — Men när ändtligen ångfartyget ligger stilla på Gyllne hornets vatten uti Peras hamn, måste jag tänka på — Stockholm. Likheten i läge, i taflan af land och vatten är påfallande; men lifvet har här mera mångfald, proportionerna äro större. Menniskofiskare från Pera (hotellernas utskickade och båt-män) storma fartyget och inbjuda de resande. Vi låta fånga oss af en bland dessa (det bästa man kan göra i slikt förhållande), låta oss och vårt bagage föras ned i en kaik, som förer oss till Peras strand. Vi klättra uppför Peras höjder under en half timmas tid — mödosamt arbete nog på den solheta dagen — och taga rum i Hötel de Bysanz, ett godt, men dyrt hotell, dock ej af de dyraste: med service sexton francs om dagen. Luften deruppe är frisk och utsigten öfver Scutari, med Asiens pyramidala höjder i bakgrunden, samt öfver Bysanz och Gyllne hornets stränder — makalös! Ensam reste jag från mindre Asiens strand, ensam trodde jag mig komma till Konstantinopel, och nu säger jag ?vi?. Jag har fått en reskamrat i mr William, en engelsk gentleman, och d:o original. Ännu ung, reser han verlden omkring utan annat ändamål än det, alt roa sig, och nu bar det roat -honom att göra sig till min chevalier på verkligt ridderligt vis; en son kan ej vara uppmärksammare mot sin moder än mr William är mot mig. Och så finner jag mig här, der jag trodde mig bli mera ensam än annorstädes, så beskyddad och omhuldad (jag kan ej begagna ett annat ord) som jag ännu ingenstädes varit det under denna min resa. Första nyhet, som mötte mig vid min an