tativa församlingar använder denna benämning. Den tiden är längesedan förbi, då man på riddarhuset kunde räkna ett ministerielt och: ett oppositionelt parti. Oppositionen på rid. darhuset är numera endast en tradition, uppburen genom namnet C. H. Anckarsvärd, men. räknande så få anhängare, att de näppeligen: ens kunna sägas bilda en fraktion. Det gäl-ler nu för tiden bland de sjelfskrifna framför: allt att ?göra lycka, och den,som vill göra lycka, skall framförallt väl och noggrannt ha skuddat allt sjelfständighetens stoft af sina fötter. Den fraktion åter, som med mycken ängslan och försagdhet hissar en grå-spräcklig flagga på half stång, är alldeles litet sa-; delfast i principer, har alldeles föPtinga kraft J och spänstighet, för att kunna taga något slags initiativ eller sätta sig i spetsen för någon politik, som kan få en anstrykning af sjelfständighet. Den utgöres mest af teckenförbidande neutrer, som se med ett öga isender?, hvilka, om en liberal vind blåser, äro färdiga att vända sig åt den liberala sidan, men i motsatt fall tillräckligt klart ådagalägga sina i sjelfva verket konservativa sympatier. Den stora majoriteten af riddarhusledamöter utgöres af junkrarne. Deras antal ökas alltjemt, ju mera åskådligt det efterhand blifvit hvar rätta vägen ligger till hofgunst och befordran. De rekryteras jemt och ständigt, icke blott från den gammalkonservativa fraktionen, som numera förlorat all betydelse, utar: äfven från de grå. Någon vigtigare politisk divergens kan sålunda numera näppeligen ega rum på riddarhuset. Derom vittna äfven förberedelserna till bänkmansvalen samt utgången af dessa och elektorsvalen. Betraktar man de listor på bänkmän och elektorer, som varit uppställda emot hvarandra, så skall man finna, att båda sidornas listor äro snart sagdt lika konservativa. Att olika sidor ens kunde visa sig, synes egentligen ha berott på en s. k. ambitionsfråga inom det höglofliga ståndet sjelft. I En viss fraktion inom den yngre grefliga aristokratien, anförd af grefvarne och regementscheferna Björnstjerna och af Ugglas, ville nemligen, sekunderad af åtskilliga mindre högadliga ledamöter af det s. k. adliga sällIskapet, hvars rysligt tillämnade s orverk för omkring ett år sedan framkallade en munter sinnesstämning inom den politiska verlden, visa sig litet på sin kant emot den egentligen herrskande sidan af junkerpartiet. Denna sistnämnda fraktion, bestående af hofadel och framtidsjunkrar, har, som bekant, agerat under allerhögsta auspicier och snart sagdt efter order, och har för öfrigt baft sina sammanträden hos f. d. statsrådet C. O. Palmstjerna, Storkyrkobrinken n:o 12. Den förra, till hvilken äfven de grå, som särskilt hade samlats hos frih. W. F. Tersmeden, funnit sig föranlåtna att aftroppa, har samlats på Hötel Phoenix och egentligen saknat något verkligt chefskap, disciplin och sammanhållning. Man kunde sålunda temligen lätt förutsej att Storkyrkobrinkens lista skulle segra, isynnerhet då denna fraktion var väl disciplinerad och i afseende på listornas utdelning iakttog gammal erfarenhet, hvaremot Phcenix-fusionen till följd af sin natur var splittrad och ännu i sista stunden obeslutsam och likgiltig. Vi hänvisa våra läsare till ett annat ställe i bladet, der vi meddela Phcenix-listorna till bänkmän och elektorer. Den, som något känner till personerna, inser klart att, äfven om dessa val gått igenom, föga eller intet dermed hade vunnits, hvarken för de politiska reformernas sak eller för inskränkning istatsutgifterna. Det enda hade varit, att man i någon mån kunnat åvägabringa ett sken af sjelfständighet, en föreställning hos en del af allmänheten, att riddarhuset ändock icke helt och hållet står under hofvets kommando, eller att man ej, i enlighet med ett bekant alltför öppenbhjertigt yttrande, kan taga riddarhuset på hyllan. Det förefaller oss som borde det för hvar och en, som verkligen är ädelt och ridderligt sinnad, hvartill utan tvifvel äfven fordras en viss grad af sjelfkänsla, kännas mycket förödmjukande att se det sätt, hvarpå riddarhuset visar sin sjelfständighet och sin betydelse inom nationalförsamlingen. Men vi döma dervid måhända såsom den blinde om färgen. Måhända finna vår tids sjelfskrifna representanter sig värdigast kunna uppfylla representantkallet och upprätthålla aktningen för sig sjelfva och för hvarandra inbördes genom att såsom regel uppställa det gamla: obeire, se taire et mourir. Hvad oss beträffar, ha vi icke det ringaste intresserat oss för hvarken den ena eller andra listan å riddarhuset. Ur det liberala partiets synpunkt ha vi långt större anledning till belåtenhet deröfver, att riddarhuset visar sig omaskeradt, sådant det nu en gång är, att det exklusiva hofpartiet segrar och insätter i utskotten en fullt renhårig och underdånig uppsättning af landshöfdingar, förtroendeembetsmän och favoriter. Följden blir den, att de folkvalda stånden genast från början bli tillräckligt på sin vakt och att de rusta sig på det kraftigaste och bestämdaste för att hålla tillbaka emot de mer eller mindre öfverdrifna anslagsfordringar, som kommaatt framställas, och att för öfrigt bekämpa de frihetsfiendtliga åsigter, som från adelns sida skola i utskotten bli representerade. En annan, långt vigtigare följd är den, att nationen får fullkomligt öppna ögon i afseende på den jemmerliga och skamliga beskaffenheten af vårt närvarande representationssätt, och att man icke blott inom stånden, utan öff verallt i landet ofördröjligen börjar med energi och på fullt allvar taga i betraktande nödvändigheten af en sådan förändring af nationalrepresentationen, hvarigenom det blir någonting otänkbart att från någondera af slottsflyglarne