Aftonbladet – 25 oktober 1859, sida 2

Villafranea-bestammelserna, gjort tTredsslutet möjligt. Enligt ofvannämnde pariserberättelse skulle stormakterna redan hafva på diplomatisk väg afgjort frågan om hertigdömena och legationerna samt blifvit ense om följande punkter: Annexationen kommer ej mera i fråga. Parma delas mellan Sardinien och hertigen af Parma, Robert, som erhåller ersättning för den till Sardinien afträdda delen af hertigdömet genom ett motsvarande område af Modena. Hertigen af Modena erhåller en penningesumma i skadeersättning. Toscanas storhertig skall återvända till sina stater, sedan han meddelat amnesti och proklamerat en af Frankrike godkänd författning. Legationerna skola återställas under påfvens myndighet, sedan deras förvaltning blifvit afskild från Roms och sekulariserad. Hvad som mest talar mot osannolikheten af en dylik utaf stormakterna uppgjord anordning, är, att England, genom sitt deltagande deruti och bifall dertill, skulle komma uti en alltför skarp motsä else till dess hittills följda politik beträffande den italienska frågan. Men en uppsats uti MorningPost gifver ingen anledning att befara en dylik omkastning i Englands pohtik. Uti densamma förklaras, att England, i händelse det skulle uppmanas att deltaga uti en europeisk kongress, skall förklara sig villigt dertill, blott på de af lord John Russel uti Aberdeen uttalade vilkor, hvilka regeringen orubbligt vidblifver. Dessa vilkor innefattade, att erkännandet af centralitalienska staternas rätt att sjelfva välja sina regeringar skall läggas till grund för kongressens öfverläggningar. : Att å andra sidan Frankrike skulle kunnat gå in på dessa vilkor, är föga sannolikt, om man erinrar sig det sätt, hvarpå kejsar Napoleon mottagit de italienska deputationerna. Hertigdömenas deputerade blefvo mycket vänligt mottagna, men kejsaren tillkännagaf utan omsvep, att han beslutat vidblifva Villafranca-bestämmelserna. Då deputationerna detta oaktadt särdeles belåtna återvändt från audiensen, så kan detta ej förklaras på annat sätt, än att kejsaren försäkrat, att hvarken hertigdömena eller Romagna hade att befara någon utländsk makts intervention, en förklaring, som måste verka särdeles lugnande med afseende på Neapels hotande rustningar. ITALIEN. Gazeta piemontese? offentligör ett dekret af konung Victor Emanuel, hvaruti han sanktionerar upphäfvandet af tullgränserna mellan sardinska och lombardiska previnserna å ena sidan samt Piacenza, Parma och Modena å den andra. Ett annat kongl. dekret bemyndigar finansministern att underhandla om tillvägabringande af ett tullföreningsfördrag mellan Piemont och Lombardiet å ena sidan samt Parma, Modena, Toscana och Romagna å den andra. Enligt telegrafunderrättelse från Neapel af den 15 dennes, skall den armå, som konungen sammandragit vid gränsen af Kyrkostaten, uppå till 30,000 man. Konungen skall sjelf taga högsta befälet öfver densamma. För öfrigt skall hela neapolitanska hären småningom försättas på krigsfot. Uti Parma blefvo fortfarande flera arresteringar vidtagna. Municipalitetet hade befallt förstörandet af den pelare, hvarpå Anvitis hufvud uppsattes efter mordet. Times meddelar en korrespondens från Parma, hvaruti följande skildring göres af den mördade grefve Anvitis personlighet: Luigi Anviti var född i Piacenza och medlem af en familj, som gjorde anspråk på att böra till adeln, samt bar grefvetiteln. Både han sjelf och hans nu mera aflidre broder vistades för några år sedan uti Parma såsom scrocci och balossi, det vill säga snyltgäster och schåare, spetsbofvar och bedragare. Den yngste af dem, Luigi, ingick i militärståndet och blef kapten 1844; men, på grund af hans väl bekanta usla karakter, blef han ej upptagen bland de frivilliga eller reguliera t:upper, hvilka Parma sände såsom kontingent till nationalkriget 1848—1849. Då hertig Carl III blifvit återinsatt i sina suveräna rättigheter, lät denne förblindade furste, som hopsamlade de uslaste subjekter han kunde påträffa för att organisera sin armå, befordra Anviti till öfverste. Anviti, som var intagen af ovilja mot det frisinnade partiet, som på goda skäl hade stött honom från sig, blef då ett af de förnämsta verktygen för hertigens förrykta och despotiska lynne, som bland annat yttrade sig genom att stadga bastonad, såsom straff för politiska förbrytelser, hvilket var parmesanarnes värsta klagopunkt mot deras furste, och kostade honom lifvet den 25 Mars 1854. Under hertiginnan Louises regering utmärkte sig Anviti genom alla de stränga åtgärder, som vidtogos mot de förnämsta upphofsmännen till hertigens mord, och han var en af dem, som mest påskyndade masackern den 22 Juli 1854, hvilken parmesanarne af de lägre klasserna aldrig förlåter militären och dynastien. Den 13 April 1855 afsköts i skymningen ett pistolskott mot Anviti, som fortfarande var föremål för ett allmänt brinnande hat, i det ögonblick han skulle gå in genom porten till sitt hus. Han träffades dock ej, och det var allmänna tanken, att han sjelf tillställt detta föregifna mordanfall, för att få anledning utöfva nya grymheter. Han anklagade äfven en simpel soldat, vid namn Carini, för mordförsök, lät inställa honom inför krigsrätt, af hvilken han förhördes, dömdes och arkebuserades, oaktadt det säges, att den stackars soldaten på det fullständigaste bevisade sin oskuld. Anviti ställde äfven så till, att en stackars barberare, Marco Ferrari, blef arresterad, blott derföre att han vittnade till förmån för Carini, och barberaren fanns strypt i fängelset, på et: sätt, som utvisade, att det ej skett genom sjelfmord. Enligt underrättelser från Rom af den 15 dennes, hade hertigen af Grammont fortfarande sammankomster med den helige fadren uti Castel-Gandolfo. Det postods, att påfver skulle, gemensamt med Frankrike, utfärda ett manifact till Romaona.