Aftonbladet – 24 oktober 1859, sida 2

betjening och gäster; flera förde ljus med sig, och alla frågade ifrigt efter orsaken till oväsendet. Goroo stod. der -oeh hackade tänderna af fruktan vid tanken på hvad han gjort, samt pekade på den dödade förbrytaren. I detta ögonblick kommo äfven värden och lady Melbourg till stället, Olycklige yngling, utropade grefvinnan, då hon fick se Goroo ännu stående med pistolen i handen; hvad har du gjort? Jag sköt honom, mylady, sade denne ödmjukt. Han kom för att stjäla min matmoders diamanter. Ni ser, tillade han och pekade på kofterten, hvars. innehåll till en del låg kringströdt på golfvet, att han väl visste hvar han skulle finna dem. Vid detta olycksbådande tal öfverfölls den olyckliga modren af en qvalfull ångest; hon kastade en skygg blick på det vanstälda liket; men ansigtet var så sönderskjutet, att det ej var möjligt att igenkänna hohom. Det var en skymt af hopp, då hon fann att den döde mannen var klädd som sjöman. Vid denna tid hade Finfine, som nu ändtligen hamit ordna sina lockar, hvilka hon efter sin mörke beundrares bortgång lagt i Papiljotter — förenat sig med de öfriga, förfärade åskådarne. Det är ingen vanlig sjöman, mumlade Goroo, som ännu med fasa och häpnad stirrade på dem döde, det är — En tjufs, afbröt kammarjungfrnn med mycken -sinnesnärvaro, ty äfven hon hade känt igen Brandon. ,Det är en Guds nåd att vi ej alla blifvit mördade. Denna vägen, mylady. Goroo, här ljusetia Ynglingen ville svara, men en uttrycksfull blick varnade honom, och utan att säga något vidare, tog han ljuset och gick före lady Melbourg och Finfine till den förras rum. Hvilken vidare skymf och olycka står mig väl åter? sade grefvinnan och vred förtviflad sina händer. Denna rysliga menniska — Hon tystnade och såg ångestfullt på fransyskan