Aftonbladet – 24 oktober 1859, sida 2

korridor, för ait komma till sitt rum. I denna korridor voro hans. matmors och lady Melbourgs reskoffertar och öfriga saker ställda, men fullkomligt bekant med lokalen, hade han ej brytt sig om att medtaga något ljus, Lik de flesta af sin stam, hade ynglingen . bibehållit många af de vilda folkens skarpa instinkter: så kunde han till exempel upptäcka föremål i ett mörker, som för de festa andra. var ogenomträngligt, och genom: vindens sus höra de smygande stegen af en annalkande fiende, Han hade nästan hunnit sitt rum, då hans snabba blick upptäckte en karl, som hastigt böjde sig ned bakom några reskoffertar, som voro staplade på hvarandra. Fordom skulle ban hafva ropat på hjelp, men-de händelser, som under den sista tiden inträftat, hade i förening med Fifines lärdomar gjort honom mera modig och mera försigtig. En tjuf, mumlade han för. sig sjelf; ho, ho! Goroo vill gerna skjuta en tjuf! och han gick förbi, till skenet så likgiltig som om ingenting ovanligt hade inträffat. Det är den der förb. negern, tänkte Brandön för sig sjelf (ty tjufven var ingen ringare peårson än hans fordna husbonde); jag kände igen honom på ögonen; de lyste som en panters eller vildkatts i mörkret, Det var lyckligt för honom att han inte hade ljus med sig — jag hade lätt blifvit tvungen att vrida nacken af gunstig herren. Utgången visade att det skulle varit fördelaktigare för talaren, om ynglingen haft ljus med sig. Goroo var icke rågon så föraktlig fiende som han föreställde sig. Brandon hade redan lyckats bryta upp den stora reskoffert, som inneslöt hans frus juvelskrin, då han hastigt ryckte till — någonting kallt vidrörde hans tinning. Innan han kunde vända sig om eller hann yttra ett enda ord, smälde ett pistolskott, och han föll död med sönderskjutet hufvud. ,Tjufvar, mördarel skrek gossen. Finfine, som igenkände hans röst, mstämde i samma rop. Inom några minuter voro alla hotellets invånare i rörelse, och Vaxridoren fyldes af