Aftonbladet – 22 oktober 1859, sida 3

och Nassau hafva hos förbundsförsamlingen begärt revision af förbundets krigsförfattning. London den 209 Oktober. Renters Office uppgifver bland fredsviikeren följande: Österrite lemnar Frankrike Lombardiet, undantagandes Peschiera och Mantua; kejsar Napoleon gifrer Piemont Lombardiet; Pieniont betalar Österrike 40 millioner gulden och öfrvertäger (re femiedelar af skulden; Österrike och Frankrike bemöda sig att åvägabringa förfallningsreformer i Kyrkostaten; gränsbeståmming mellan bafhängiga italienska stater, som ej deitagit i kriget, beror af de europeiska makters samtycke, som bildade och garanterado dessa stafer. Hertigarnes af Toscana, Medena och Parmn rättigheter vindiceras uttryckligen Österrike ech Frankrike understödja upprättandet af en italiensk konfederation, hbvartill äfven Yenetier skulle höra. Amnesti. (P. T) ae ma Ru a ZP BR Ba — Jagt på djefvaisfisken I Södra Carolina. sPetermanus geogr. Mitth., innehåller derom följande intressanta notiser. Den s. k. djefvulsfisken (Gepha., loptera vangpiras) hör till rockslägtet och förekommer talrikt vid Syd-Carolinas kust. Den fångas endast af fok, som finner nöje i en särdeles farlig jagt. En fisk af detta slag har vanligen följande utseende. Kroppen är -10 fot lång, stjerten 6, största bredder 17 fot. Tillförgen är den blåsvart, under buken hvit aktig; stjerten är tunn, ungefär som-en kosvans. med en tandformig kam. Ryggfenan sitter alldeies öfve: stjertroten. Fisken har vanligen små tänder, 7 til 8 rader i underkäken, då deremot öfverkäkens äre nästan osynliga. Ögonen äro mycket utstående oc! ligga omkring 4 fot från hvarandra. Hela -kropper är mycket smidig, och från densamma i närheten al ögonen utspringa ett par horn eller tentakler, son håfva en längd af 3 till 4 fot. Mellan Juli och Sep tember lemnar fisken hafsdjupet och kommer in : Carolinas stora flodmynningar. De simma straxt un der vattenytan och lyfta dertnder en eller begge fenorna, liknande stora läderlappsvingar, öfver vattnet De röra sig med cen viss lättet och äro af fredlig natur, såvida de icke blifva sårade. Ibland fär mar söka länge förgäfves efter dem, och sedan hände; att hundratals plötsligt stiga upp på en gång moi vattenytan. Deras föda består förmodligen af små fisk och ett på vattnet simmande föremål, kallad: -blubber,. Köttet ätes icke, men deraf fås en got olja. Jagten efter djefvulsfisken är ett allmänt tids fördrif för nybyggarne i närheten af Port Royal Sund. Bay Point är jägarnes vanliga samlingsplats, hvari från de begifva sig ut, vä! utrustade med lansar och harpuner, för att vid den högsta flodtiden uppsöka djuret inne i flodbugterna. Vid ebbens inträdande drager det sig åter tillbaka till öppna hafvet, så att der tid, då man kan fånga detsamma, inskränker sig til: några få timmar om dagen. Fisken rör sig med så stor hastighet, att den, som blott en gång sett den i fart, sedan aldrig kan förvexla den med någon an nan fisk. Ibland kan man närma sig den i lågt vatten då den förtär sin föda, men bästa tillfället att harpunera den erbjuder sig då man lugnt väntar der på det ställe der man sett den försvinna, intilldes: densamma efter slutad måltid är i begrepp att ånyc begifva sig ut i öppna hafvet; den börjar då att slö en mängd kullerbyttor och gifva jägaren bästa ut sigten att träffa den med harpunen. Först visa hor nen eller tentaklerna sig öfver vattnet, derefter der hvita buken med fem gälöppningar på hvar sid (fisken ligger nemligen på ryggen), och slutligen dy ker stjerten upp. Understundom händer, att fisken ander dessa kullerbyttor icke stiger upp öfver vat tenytan; man upptäcker den då på vattnets porlande rörelse. När djuret träffats, flyr det med så stor hastighet, att en lina på 40 famnar nästan ögonblick ligen löper ut och båten ryckes åstad med den häftigaste fart. Jaga flera bätar i förening, fastgöra dc sig vanligen vid den första, och den lilla flottan drages bort med en förfärande hastighet. Understundom får en fisk på en gång tre harpuner i lifvet och kastar sig, under sina försök att befria sig frår dem, på ett förskräckligt sätt fram och tillbaka, piskande böljorna med sina vingformiga fenor. Ibland är den trotsigt stämd, och då är det svårt att få der upp ur djupet. men har den lust att löpa bort styr den kursen åt hafvet och den skaffar då jägarne er lustig stormseglats på 5 a 30 mil. Det är just der med denna jagt förenade stora fara, som gör der för mången sä lockande. — Den äldsta menniska och äldste krigare : verlden lefver i Belgied. Det är kapten Alexandre Vietorien Narcisse Viroux, som den 15 nästl. Sep tember erhöll sitt afsked ur armön. Han föddes de: 9 November 1709 i den lilla staden Chimay och bli: således innan kort 150 år gammal. Under belgisk: sjelfständighetskriget trädde Viroux, vid 121 års ål der, in bland fäderneslandets försvarare och avance rade till kapten. För någon tid sedan yttrade har in önskan om att gå ur krigstjensten, hvilket nm äfven blifvit honom beviljadt. DPodsnas källa. I Dodona, en liten by, som lig ger på ett utsprång af berget Zomaron, sydvest frå: Janina, och frän äldsta pelasgiska tiden var berömd för sitt orakel, ser man den gamla källa, om hvilke: Strabo och andra forntida skriftställare talat. Ro maren Piinius kallar den Fons t kallkällan elidus, ra AK