Aftonbladet – 21 oktober 1859, sida 3

gandet, att endast tjenstgöring såsom ordinarie lärare finge vid tjenstålderns uppskattande beräknas. Då under loppet af 1840-talet behofvet af elementarskolornas utvidgning började i flere orter inom riket lifligt kännas samt så väl af E. K. M. i nåder som af läroverkens styresmän behjertas, kunde detta behof till en början ej på annat sätt fyllas, än ge nom användande af tillförordnade extralärare eller så kallade dupplikanter. Detta sätt att tillfredsställa skolornas behof af ökade lärarekrafter har, såsom bekant är, blifvit fortsatt, ända till dess E. K. M. täcktes hos rikets sednast församlade ständer i nåder föreslå beviljande af löner åt så många ordinarie lärare, att dupplikanter hädanefter icke skola behöfvas annat än tillfälligtvis. Sålunda har under de sista 10 till 15 åren ett vida större antal extraordinarie lärare varit i de flesta stift anstäldt, ån någonsin tillförene. Följden häraf har blifvit, ätt, medan det fordom var ovanligt, att någon tjenstgjorde vid skolan mer än ett par terminer, innan han erhöll ordinarie plats, har det på de sista 10 åren blifvit vanligt att få gå såsom dupplikant 6 eller 7 år, innan man kommit i tur att befordras till kollega. Fordom fann den nybörjande läraren vanligtvis blott en eller annan obefordrad före sig i stiftet; under de sednare åren har deremot deh nyinträdande funnit före sig tio eller tolf extraordinarier, hvilkas befordran han i de allraflesta fall måst afvakta, medan på samma gång den dubbla tjenstårsberäkningens rättmätiga upphäfvande försenat ordinariernas undangång. . Således har den uppsättning af elementarskollärare, som inträdt vid läroverken ungefär under decenniet 1846—1855, fått i några bland rikets stift gå särdeles länge såsom extraordinarigr. De, som inträdt under de allrasista åren, hafva jemförelsevis fort erhållit befordran till de många efter sednaste riksdag tillkomna nya platserna. De förres långa väntan har dock tåligt burits, under hopp att genom E. K. M:s och rikets ständers välvilja erhålla ersättning för det länge nästan lönlösa arbetet. Det vare långt ifrån oss att påstå, det denna välvilja förnekat sig i de sednast beviljade löneanslagen. Tvärtom. Men vitro, och bedja underdånigst att få fästa E. K. M:s up) märksamhet derpå, att det af rikets ständer stadgade förbehåll, att endast ordinarie tjenstgöring får vid löneturens bestämmande tagas i beräkning, leder till en verklig orättvisa. Derigenom får en person kanske hela sin lifstid åtnöjas med lägre lönebelopp endast derföre, att han många år i början af sin tjenstetid haft ingen egentlig lön, utan blott ett såsom otillräckligt erkändt arfvode; ty skilnaden mellan en kollega och en dupplikant har, åtminstone inom Skara stift, bestått endast i den olika aflöningen: tjenstgöringen har varit alldeles densamma, om ej dupplikanterna vid en och annan skola till och med haft ännu trägnare arbete än de äldre kamraterna. E. EK. M. värdigas i nåder tillåta oss att upplysa förhållandet genom anförandet af ett exempel, som ingalunda är det enda i sitt slag. Tvenne nypromoverade magistrar utgingopå samma gång från Upsala universitet och fingo anställning vid elemebtarläroverken; den ene inom ett stift, der skolors utvidgande jemte åtföljande duplikantväsende icke alls kommit å bane; den andre inom ett stift, der detta just då kommit som bäst i gång. Också blef den förre efter ett års vikariat ordinarie kollega, medan deremot den sednare, ehuru tjenstgörande till sina förmäns fullkomliga nöje och icke förbigången af någon yngre, tjenstgjorde oafbrutet i nära 8 år, innan han fick tillträda en kollegatjenst. Enligt gällande lönereglering har nu den förre, som tillträdde kollegat 1849, i år 1500 och nästa år 2000 riksdalers lön, medan deremot den sednare, som arbetat lika länge och med lika mycket beröm i skolans tjenst, blott nära sju år längre utan ordentlig lön — får både i år och nästa år och ännu ett år till nöja sig med 1000 riksdaler, ty han blef ej kollega förr än 1856. Ett sådant förhållande synes ingalunda öfverensstämma med den af rikets ständer från början antagna grundsats att lönens belopp skall rättas efter ålder i tjensten. Man torde derföre utan misstag kunna antaga, att det stadgande, som i tilllämpningen ledt till ofvan beskrifna följder, tillkommit på grund af bristande bekantskap med förhållandena vid skolorna. Det enklaste sättet att häfva detta missförhållande vore visserligen -att tillerkänna den extraordinarie tjenstgöringen lika värde med den ordinarie vid löneturens bestämmande. Men ett sådant stadgande skulle leda till allmän lönetillökning, alldenstund nästan alla lärare tjenstgjort någon tid såsom extraordinarie. Då det ingalunda är vår afsigt att begära en sådan allmän förhöjning, efter det rikets ständer redan gifvit så ansenligt förbättrade löner i allmänhet, utan vi tvärtom endast åsyfta att erhålla förbättrade vilkor för dem, gom jemförelsevis med äldre och yngre kamrater blifvit mycket vanlottade genom nu gällande anordning; så våga vi endast anhålla om E. K. Maj:ts nådiga förord för vinnande af en i billig mån inskränkt rättighet att tillgodoräkna en längre extraordinarie tjenstgöring. . Vid frågan om hvilka inskränkningar beräknandet af den extraordinarie tjenstgöringen billigtvis bör vara anderkastadt, hafva vi ej kunnat annat än fästa oss vid ett i nåder utfärdadt beslut, genom Hvilket E. K. M. synes hafva låtit förstå, under hvilka vilkor E. K. M. vill tillerkänna extraordinarie elementarskollärare jemlikhet med ordinarie. Detta beslut, vittnande lika mycket om nådig välvilja för :skollärarne som om vis omtanka för läroverkens anspråk och behof, är det, genom hvilket E. K. M. i nåder bestämt arfvodena för de lärare, hvilka under höstterminen 1858 dels såsom vikarier bestridt de tillkomna nya lärarebeställningarne vid rikets elementarläroverk, dels på grund af nådigt tillstånd blifvit i egenskap af extra lärare förordnade, sålunda: att lika arfvode med lönen för yngste ordinärier (1000 rdr rmt efter år räknadt) tilldelats dem, som före den ifrågavarande terminens början under minst ett år med nit och skicklighet vid elementarläroverk tjenstgjort och antingen undergått filosofiekandidatexamen eller aflagt sådane prof, som för behörighet till kollegaeller adjunktsbeställning erfordras; hvaremot ett mindre belopp (750 rdr för år) blifvit tillerkändt de lärare, som icke uppfyllt nämnde vilkor. S. A. EK. Med ledning af nu nämnde nådiga beslut och af bär ofvan anförde skäl våga vi i djupaste underdådighet hernställa, huruvida E. K. M. kan fiöna skäligt att, vid fråmställningen förrikets näst sammanfrädande ständer af statsverkets tillstånd och behof, i nåder föreslå: att de vid föregående riksdag för elementarläroverkens adjunkter och kolleger i fyra skilda åldersklasser anslagne lönebelopp bibehållas oförändrade, samt att uppflyttningen till hvarje löneklass sker, såsom hittills, vid första årsskifte efter vunnen erforderlig tjensteålder ; men att för hvarje adjunkt eller kollega tjensteåldern ej blott beråknas efter den tid, han innehaft ordinarie läraresyssla; utan att dervid äfven tages i beräkning hans tjenstgöring såsom extralärare, dupplikant eller vikarie, från den dag, då hån med nit och skicklighet tjenstgjort ett år vid elementarläroverk och antingen undergått filosofiekandidatexamen eller aflagt sådane prof, som för behörighet till kollegaoch adjunktsbeställning erfordras. Då det likväl kan hända, att en person, efter att någon tid hafva tjenstgjort såsom extraordinarie lärare, under en eller annan termin ej haft sådan tjenstsöring, men sedan ånyo erhållit vederbörlig myndighets förordnande såso n lärare; så vore det lika obilligt, om han derför skulle mista beräkningen af den tid, han först tjenstgjort, som om han skulle få räkna sig till godo den tid, han icke tjenstgjort. För att reglera detta förhållände torde erfordras ett tilläggningsstadgande ungefär af det syfte: att uti tjensteåldern icke inberäknas de läseterminer, under hvilka någon, efter först erhållet förord