Aftonbladet – 21 oktober 1859, sida 2

Jag tror -er; min unge vän, ja,jag tror er!s munmlade skotten, rörd ända till beundran. Om Marmaduke här vid lag icke handlar ädelmodigt, tillade han för sig sjelf; så är han ej den man jag tagit honom för. Det blef ej förr kändt i trakten af Alston Moor, att den-länge af. motgångar. förföljde Marmaduke Burg återkommit till Burg Hall; förrän de raska grufarbetarne lemnade sin sysselsättning — ingenting kunde afhålla dem derifrån: Så sträfva och okunniga de voro, så visade dessa arbetets barn sig trogna mensklighetens första och ädlaste ingifvelse: tacksamhet. De påminde sig huru ofta han försvarat deras rättigheter emot sin äldste brors hårda utpressningar — hans välvilja och vänlighet. För de gamla var hans namn en helgedom från ungdomstiden — för de unga någonting, som de likt en tradition lärt sig att vörda och akta. Och en talrik menniskoskara samlade sig således utanför boningshuset vid Burg Hall — män, qvinnor och barn. Der var ingen procession, ingen adress, som vid ett föregående tillfälle; blott en följd af de lifligaste -jubelrop och en upprepad bön att Squire Marmaduke skulle komma ut till dem. Det vore svårt att beskrifva den hänförelse, hvarmed föremålet för denna hyllning blef emottagen, då han trädde ut ibland dem. Gamla män samlade sig kring honom med vördnadsfull förtrolighet, och hundratals sträfva händer blefvo räakta för att fatta hans. Rop af: Välkommen åter! Välkommen hem! genljödo genom luften, medan de yngre ibland skaran kastade mössorna högt upp i luften och skreko af glädje och förnöjelse. Jag tackar er, mina kära vänner, sade Lilini, djupt rörd; Jag har tänkt på erimånet främmande land och bedit att jag en dag åter måtte få komma till er; denna dag fhar nu slutligen uppgått. Och ni skall icke lemna oss mera? ropade folket. Å Jag hoppas att få lefva och dö ibland er, le år som ännu kunna vara mig öfrigan, sva