Aftonbladet – 20 oktober 1859, sida 2

bar gifvit mitt hedersord. Om m:rs Brandon förkastar det enda vilkor hvarpå jag kan skona hennes make, så måste lagen hafva sin gång. Må den. det, sade Eugenia med låg, men besfämd röst, Jag hatar honom. Min ungdoms lycka är förstörd: jag har ingenting att lefva för mer; men de, som hafva förorsakat min olycka, skola ej triumfera. Den giftiga ormen! mumlade fången och sjönk tillbaka i stolen med ett förhöjdt uttryck af fruktan. pb Tänk på hvad verlden skall sägan, inföll lord Melbourg. Jag kan trotsa den, mylord. Den förmögenhet, jag har ger mig tillräckliga tillgångar att lefva tillbakadraget. Hon har inte en enda cent qvar, utropade Brandon; det gick åt alltsammans att betäla Albert Mortimer, sir John Sellem och alla. de öfriga af ligan, som narrade mig i det här fördömda otyget. Nåväl, så kan jag uthärda äfven fattigdomp, svarade Eugenia. Verkningen af giftet, tillsammans med och förstärkt af den gränslösa fruktan, som den usle förbrytaren erfarit under den sista timman, började nu. gripa honom. Han föll i bäftiga konvulsioner, hvarunder det fordrades polismännens förenade krafter att kunna hålla honom. Härunder yttrade han de rysligaste förbannelser såväl emot sin hustru som alla de öfriga, närvarande personerna. Detta är vansinne, sade Lilini. Det är verkningar af gift, sade den äldste polisbetjenten, hvars erfarna öga genast bade igenkänt symptomerna. Vore det ej bäst att genast föra bort honom ? Vid ordet gift sjönk den brottsliga makan afsvimmad på en stol. Grefvinnan skyndade till hennes bistånd, trots lord Melbourgs invändningar; en mors hjerta må såras huru djupt som helst, så kan det dock aldrig blifva kallt för hennes barns lidande. : Hon skall gifva vika för våra böner; jag är säker på att hon gör det, utropade hon: