Aftonbladet – 19 oktober 1859, sida 2

STOCKHOLM den 19 Okt, Förslaget till ny konkurslag. TH. Utom de i föregående artikel omförmälda förslag till ändringar i konkurslagstiftningen, hvilka i ett eller annat hänseende hafva sin grund i en temligen allmän klaganöfver den långsamhet, oreda och slapphet, som i allmänhet visar sig såsom resultater af den nuvarande vedertagna behandlingen af konkurssaker, ej mindre i afseende på konkursboets förvaltning åf sysslomännen, ofta i förening med gäldenären, än hos domstolarne, hat!va komiterade egnat en särskilt uppmärksam het åt några andra högst vigtiga principfråg or, rörande hvilka omdömena torde vara mer a skiljaktiga. Den första är den af komiterade i 35 S af förs laget uppställda definition å hvad till konkurs bo rätteligen hörer. Komiten har härtill hänfört ej mindre gäldenärens egendom och rättigh eter den tid, då han sin afträdesansökning inga f eller i konkurstillstånd försattes, jemte hvad som till boet kan återvinnas af kort före konkursen afhänd egendom, utan äfven hviad gäldenären från förstnämnde tid, tilldess kon kursen afslutad är, ärfver eller genom giftorätt, gåfva, testamente eller annan tillfällig åtkomst erhåller,, hvilket allt, enligt komitene åsigt, bör ingå till konkursmassans förvaltning. Detta tillägg kunna vi icke gilla. Vi befara nemvdligen, att, under ganska många förhåltandlen, konkursens utredning och afslutande, i trots af alla i konkurslagen derom gifna öreskrifter, skulle betydligen fördröjas, i förhoppning att gäldenären kunde åtkomma nåot arf eller testamente eller någon annan tillfällig inkomst; hvilket naturligtvis skulle hålla en gäldenär, som egde den aflägsnaste anledning att på slikt sätt erhålla förbättrade vilkor, i ett alltför despotiskt beroende af borgeniärerna och sysslomännen. Dessutom strider det, synes oss, uppenbarligen emot begreppet om konkurs, att annan egendom än den cessionanten verkligen vid konkurstillföllet eger eller som kan till boet återvinnas, afträdes till hans dåvarande borgenärer att dem emellan fördelas; och då gäldenär i öfrigt är skyldig att med hvad han efter cessionen ärfver eller förvärfver ansvara för den brist i betalningen af hans gäld, som uppstår genom otillräckligheten af de afträdda tillgångarne, inse vi icke någon giltig rättsgrund för det af komiten ifrågaställda nya stadgande, hvilket, i vår tanka, endast skulle leda till oreda och en olikartad behandling af den gäldenär, som möjligen i framtiden kunde hoppas en förbättrad ställning, i förhållande till den; som saknade en sådan förhoppning — en skilnad, som tvifvelsutan innebär en orättvisa i lagstiftningen och fördenskull icke bör här införas, äfven om den är antagen i främmande länder. Vi finna äfven, att en af komitens ledamöter, hr Söllscher, i denna punkt varit af skiljaktig mening, den han likväl icke närmare motiverat än att han icke ansåge giltig anledning vara för handen att frånträda den i lagskipningen nu gällande grundsats, att till konkursbo skall räknas endast hvad gäldenär eger vid konkursens öppnande — en grundsats, som jemväl finnes vara hyllad af lagkomiten och lagberedningen samt godkänd af högsta domstolen. Den andra frågan omfattar stadganderna om konkursens retroaktiva verkan. i Komiten motiverar i allmänhet sina i detta hänseende härom gjorda förslag på följande sätt: Främst ibland anmärkningarne mot den hos oss gällande konkurslag, kanske den vigtigaste och mest befogade, framstår den om bristen på fullt verksamma stadganden till förbindrande deraf, att, sedan en gäldenärs faktiska obestånd inträdt, en eller annan borgenär må kunna gynnas på de öfrigas bekostnad, och: gäldenären under falskt sken af köp, gåfva m. m. må kunna undandraga borgenärerna en del.af sina tillgångar, hvarigenom ändamålet med konkurs, som är att bereda alla en gäldenärs fordringsegare lika rätt, helt och hållet förfelas. För rättskänslan sårande är i sanning nu tillståndet hos ossi nämnde hänseende. En moralisk begreppsförvirring af bed tänkligasto art synes derutinnan på väg att utbreda sig.Dagliga erfarenheten visar, huru genast vid ryktet om en gäldenärs obestånd ett slägs kapplöpning bland närboende borgenärer uppstår, dervid en d hvar söker att på den andres bekostnad erhålla betäckning för sin fordran; ja, det har gått så långt, att mången icke rodnat för att berömma sig af sin snabbhet eller fyndighet i att förskaffa sig säkerhet eller betalning för-sin fordran, — icke besinnande att ban begått ett brott mot öfriga borgenärer, kvilke, sedan obeståndet faktiskt inträdt, vgt lika rätt till gäldenärens egendom. Det synes vara hög tid att lagen, på verksammare sätt än geaom straffhet mot gäldenären, här rellankommer. Så har ock skett i nästan alla öfriga länder. Man har der i lagstiftniogen inlagt möjligheten för borgenärerna att få upphäfda pissa till deras förfång före konkursens öppnande ingångna aftal eller vidtagna åtgärder. Men man har vid tillämpningen af denna grundsats 1 olika länder gått olika tillväga och gifvit densamma en större eller riagare utsträckning Så har man i Frankrike lagt i domstolens hand att genqm särskilt utslag bestämma konkursens faktiska början eller den tidpunkt, då obeståndet de facto inträdde, denna tidpunkt må vara närmare eller fjermare tillbaka från den dag, då ansökningen om konkurs gjordes, och förklarat den juridiska verkan al detta tillbakaflyttande utaf konkurseng början vara den, att vissa från nämnda tidpunkt med gäldenäreng egendom vidtagna dispositioner kunna förklaras ogiltiga. I andra länder, såsom Belgien, Portugal Preussen, der man i öfrigt följt samma metod, har man inskränkt domstolens rätt att tillbakaflytta kon