Aftonbladet – 19 oktober 1859, sida 2

Ej underligt emellertid att modren kände sig stolt öfver det barn, som hon nu för första gången erkände såsom sitt inför verlden. Äfven lord Melbourg kände sig nästan försonad med upptäckten, då han betraktade hennes sköna gestalt och kungliga hållning, blott icke minnet af den lågsinnade, frånstötande mannen ständigt hade stått för hans tankar. Isabellas skönhet var af en mindre förbländande art; den ådrog sig beundran, medan hennes kusin djerft fordrade hyllning, Den påminte betraktaren om en af dessa hufva målningar — ädla skatter af snille och behag, på hvilka ögat älskar att hvila och hvilka tjusa, utan att förblända. Ett gäckande leende krusade för ett ögonblick Eugenias läppar, då hon såg den enkla, hvita klädning Isabella bar, utan några juveler eller prydnader, utom en halft utslagen ros i hennes sköna hår. Det var en fästmös klädsel hon bar. Inom sig beslöt. Eugenia att hon aldrig, med hennes samtycke, skulle utbyta den emot en bruddrägt. Harold läste detta uttryck rätt och besvarade, det med en vredgad blick. Under aftonens början förvånades åtskilliga af de förnäma gästerna genom åsynen af två herrar, som gingo af och an i rummen, utan att synas känna eller kännas af någon. 1 deras klädsel låg ingenting ovanligt, ty den bestod af den brukliga aftondrägten; det var den tafatta minen och någonting simpelt och besväradt i deras fasoner, som ådrog dem uppmärksamhet. Hvilka äro de? Hvad kan det vara för personer? hördes från många vackra läppar, då de, tysta och raka, som om de gått i en likprocession, vandrade genom salongerna. De, som hade sett mr Brandon Burg, förklarade dem vara anhöriga till honom; man kunde icke misstaga sig om familjetycket. Men de bedrogo sig; främlingarne voro engelsmän och ganska akträngsvärda personer i sin väg — det var två förklädda poliskon: staplar, re EI