Aftonbladet – 19 oktober 1859, sida 2

Med beslutsam hand tog mörderskan den lilla kristallflaskan ur barmen och hällde några få droppar i glaset. Brandons röst hördes från matsalen. Hon ryste till. Var detväl sista gången den nådde hennes öra? Sedan Eugenia verkställt sitt brottsliga uppsåt, såg hon på flaskan och log. Der var ännu tillräckligt gift qvar, i händelse af upptäckt. Två timmar sednare, då hon passerade dörren till biblioteket för att gå till sin vagn, stannade hon ett ögonblick och lyssnade. Allt var tyst. TRETTIOFJERDE KAPITLET. Jag kommen är, för att mitt löfte hålla, Om ock i vissa fall jag tvungen är Från ämnet vika — doek ni säkert skall Förlåta det, då jag mig får förklara. Shakespeare. Allt hvad en nästan obegränsad rikedom, hög börd och god smak kunna åstadkomma hade blifvit taget i anspråk för att göra lady Melbourgs bal till den mest lysande twnder säsongen. — Allt hvad Englands högre adel hade utmärkt, alla, som genom politik, konster och litteratur blifvit ryktbara, voro församlade i de rikt upplysta salongerna, som dessutom hedrades genom närvaron af en hertig af kungliga familjen, medlemmarne af engelska kabinettet och flera utländska ministrars. Bland dem, som först anlände, var general Trelawney och hans dotter samt hennes trolofvade; de blefvo alla öfverraskade af Eugenias ytterliga blekhet, och dock hade hon, måhända, aldrig förefallit mer förbländande skön. Hennes klädsel var smakfull och praktfull, juvelerna, en gåfva af grefvinnan för aftonen, blixtrade i hennes rika, svarta hår och öfverträffades endast af de mörka ögonen, hvilka lyste af triumf och sinnesrörelse. Hade ya funnits, skulle uttrycket varit mera stilla,