Aftonbladet – 18 oktober 1859, sida 3

sade sin embetsbricka på de andra stadstjenarnes begäran, hvilka i samma ärende medföljt förvaltaren. Får jag skrifva ett bref? frågade fången, pNej. Till trots för både böner och mutor, som erbjödos. frikostigt, nekade hans bevakare att låta horom meddela sig till någon, eller uppskjuta sin resa. De hade en vagn stående vid baksidan af huset, i hvilken den eländige förbrytaren, bevakad på ömse ridor, fördes till London. Då han for förbi det gamla schachtet, lyste månen klart på den plats, der Franklin blifvit mördad. Mördaren sjönk rysande tillbaka på vagnssätet. Men huru hade då detta brott efter så många års tystnad blifvit upptäckt? Läsaren torde påminna sig att det begicks vid samma tid då Marmaduke Burg lemnade sitt fädernesland. Den natt, som var bestämd för hans resa smög sig hans tjenare — då en yngling — vägen fram från sin gamla mors stugs, hvilken han sagt farväl, för att vid grufvan förena sig med sin herre, innan deras gemensamma flykt. Anländ till gamla schachtet, tog han en ginväg för att påskynda sin framkomst, då han nästan snafvade emot en menniska, liggande tvärsökver den smala gångstigen. Då han böjde sig ned, igenkände han Franklin och fann till sin fasa att han var mördad. Brottslingen syntes hafva blifvit skrämd, ty mordvapnet, en kort och bredbladig knif satt ännu qvar i ett djupt sär rätt mellan axlarne. Han hann endast taga med sig det anklagande vapnet, märkt med Snapes namn. Detta vapen hade följt honom under alla resor och vexlande öden. — Nu hade den timma slagit, då det skulle kalla den samvets