Aftonbladet – 18 oktober 1859, sida 2

med mig, må ni tro; söta ord drifva inte in räntorna; kommen ihåg det, edra skälmar, och langa hit fyrkarne i laga tid, så skall jag blifva eder en vförliknelig husbonde. Vid detta ovanliga. tilltal hördes ett sorl, ehuru svagt, bland arrendatorerna, ty lyckligtvis hade de blott uppfattat spridda bitar deraf. Hade de till fullo förstått honom, så skulle hans högtidliga intåg i Alston Moor, troligtvis fått en helt annan utgång. Mycket: vackert taladt, och mycket rättvistb skrek doktorn, på hvilken hvarje blick var fästad. Länge lefve egaren till Burg Hall! Så hurra då!tillade han med dämpad röst till de närmast stående, annars förstör den narren alltsammans. Tillsägelsen åtlyddes genast. S Det skall blifva en ära för mig, utropade Brandon, att få skaka den mannens hand, som just nyss gjorde dessa sanna anmärkningar. Ar du drucken eller tokig, hviskade Albert, som kan vidröra sådana ämnen ? Talaren tog vinken i akt. ; Vicomten, som jemte sina vänner, gardesofficerarne, åkte i den andra vagnen, hade ofantligt roligt åt uppträdet. Flera gånger ropade han Bravo, bravol i en ton, som retade Brandon litet, och denne beslöt att gifva honom en lexa. Detta fruntimmer, mina herrar,, fortfor han med min och ton af en marktschrejer, som ger sina förevisningar, är mrs Brandon Burg. : Den stolta damen böjde sig djupt, för att dölja sin harm. Och de här bådar, fortfor egendomsherren och pekade på sina gäster, äro lord Melbourg och hans hustru — hyggliga och bra menniskor, förstås. : Ah, det osjäliga djuret! mumlade gref