Aftonbladet – 15 oktober 1859, sida 2

irde känna general de Courcie, som snart anhöll om hennes hand. v Förgäfves sökte hon undvika denna förbindelse; hennes far var obeveklig. Han hade blifvit väl betjenad i sitt bemödande att få visshet i det hemlichetsfulla mörker, som hvis: lade öfver bans dotters giftermål. Han lade för henves ögon ett bevis att hennes vigsel varit falsk, och på samma gång erhöll hon visshet att hennes barn var dödt. Ingen skyddade den värnlösa, unga qvinnan, och offret blef fullkomnadt. Ett år sednare dog öfverste Hardy. Det öfriga af hennes historia känner läsaren redan. Vi vilja blott tillägga, att genast efter general de Courcies död drog sig hans enka undan till ett kloster i Paris, väl bekant såsom le couvent du Coeur sacre. Det var från denna tillflyktsort hon skrifvit det bref, som så bedröfvat Lilini, och hvari hon förklarade sin afsigt att alldeles draga sig ifrån verlden och egna sina återstående dagar åt betraktelse och bön. Ehuru djupt smärtad, kände hennes ungdoms älskade ingen förvåning öfver detta beslut. Den, som länge har kämpat emot lifvets långvariga, tröttande stormar, och, till trots för allt bemödande, har sett hvarje jordiskt hopp krossas, kan sjelf lätt fatta den längtan efter lugn, som den trötta anden känner — den djupa åtrå efter ensamhet, som likt naturens harmoniska skönhet eller nattens frid talar till själen och verkar likt en ljuf balsam på det sjuka hjertat, den trötta tanken. i Erfarenheten lär oss snart att en fullkomlig lycka faller på ganska få menniskors lott, ja, Vi fråga med skäl, om någon enda varit hela sitt lif i besittning deraf? Och väl att så icke är! ty våra böjelser skulle då så uteslutande fästa oss vid detta lifvet, att vi aldrig skulle finna tid att tänka på ett annat. Som det nu är, löses icke ett band, ryckes ej en älskad varelse ifrån vår sida, utan att jorden på samma gång förlorar något af sin