gammal vana. Och den vanans slagdänge tonar öfver ens hufyud från morgon till qväll. Ifrån kyrktornens mcarillon hvarenda qvart. et pinglar och det pinglar här oupphörligt, lsäsom 1 Tyska kyrkan 1 Stockholm tisdagsjoch fredagsmiddagarne. Det är holländske I lifvets vaggvisa. Men den, som första gången besöker ett främmande land och gör det af kulturhisto riskt intresse, för honom är det förflutna Hika mycket tilldragande som det närvarande. Åtminstone är detta fallet i Holland, hvarest just detta förflutna tittar fram med en så Tegendomlig prägel öfverallt nästan. Hvarje stad här har varit skådeplatsen för historiska händelser af den mest fängslande karakter: och dessa små enkla städer, som nu äro Hollands småstäder — detta lilla Leyden t. ex. och detta Haarlem och detta Dortrecht och detta Utrecht och detta Nimwegen — deras namn stå i historien ned outplånliga drag i och för den eller den verldsvigtiga händelsen. Det skulle föra oss in på ämnen af alltför stor omfattning, om vi skulle söka att vidröra de stora namnen och de stora händelserna. som utbredt öfver de holländska städerns detta historiska skimmer, denna återglans af det förflutnas lysande lif. Jag vill inskränka mig till ett historiskt drag, som gjort mig ett särskilt nöje under mina vandringar här. Jag genomgick en dag någon af de musei-kataloger jag här begagnat. En af dessa angaf för hvarje målarc äfven hans födelseort. Jag gjorde en sammanställning af dessa orter; och på det sättet fann jag t. ex., att det lilla Haarlem, som nu endast frambringar lökar, en gång i tider: sett inom sig födas: Ruisdael (1635), Wouverman, far och son, och brodren Jan, landskapsmålaren, Berghem (1624), Helst (1613). Wynants (1600), van Bergen (1645), Maa: (1656), Molyn, Mommers, Haarlem, Huygten berg o. 8. v. Jag fann att det lärda Leyden varit Gerard Dows, van Goyens, Mieris, va Steens, Metzus, E. v. d. Veldes födelsestad. — att Amsterdam frambragt Adrian v. d. Velde, v. d. Neer, Philip Koning, Huysurm. Weeninx, Eeckhout m. fl.; att i Utrecht föddes Jan Both, de Heem, Houtborst, Hondekoeter, Moreelse m. fl.; för att icke tala om de öfriga, om Rembrandt och Potter, Franz Hals och Everdingen o. 8. v., alla födda i småstäder och byar bär. Man må nu anse. att detta betyder ingenting med afseende på en stads karakter, att den eller den blifvit född der. För mig har emellertid detta ett särskilt hehag. Ty, för att ännu en gång upprepa det gamla uttrycket, också de döda lefvan. Och icke nog med att dessa namn förbinda sig med dessa städers namn och förläna dem den minnets återglans, som kan förherrliga äfven den minsta koja, — dessa mäns verk finnas till en del inom dessa städer. Men derom icke nu. Att vidröra den historiska sidan af de:sa städer, vore alltså att skrifva Hollands histo-) ria Och här hafva vi ju endast föres tt oss: att sammanställa några anteckningar om det närvarande. Folkets biogra6, om man så får uttrycka sig, är ännu icke mycket behandlad. Samhällenas inre -utvecklingshistoria har mycket blifvit lemnad åsido för den yttre politiska historien. Deraf den omständigheten att man ej just mycket fästat sig vid stadens och landtbygdens förhållande till hvarandra. Och dock förklaras ett folks inre historia icke obetydligt af just detta förhållande, icke blott det förflutna, utan äfven dess närvarande lif. Res t. ex. i södra Frankrike, i Provence. Det, som först fäster ens uppmärksamhet der, är frånvaron af lif på landsbygden. Aldrig en vandrare att se; aldrig en koja, aldrig hvad vi. kalla en landtgård. Landet synes öde och tomt. Skördarne synas liksom lefva för sig sjelfva. Endast der och hvar, på stora afstånd från hvarandra, stora byar, mycket stora; vi skulle kalla dem för större småstäder i Sver e. Huru förstå detta? Jag funderade förr derpå, men förgäfves. Nu, efter de erfarenheter jag gjort i andra länder och de åsigter dessa väckt, synes det mig vara en mycket enkel sak, ett helt naturligt förhållande. Här i Holland, liksom i England och Skottland och Sverge och Norge o. s. v., ser man öfverallt dessa små landtboningar, som erinra om menniskans förhållande till åker och äng och skog och sjö. Ju tätare befolkningen i dessa länder är, desto tätare förekomma de små landboningarne. I Flandern t. ex., som jemte Irland har den största befolkningen af alla länder i Europa, ligga de nästan k ut vid knut. Och i södra Frankrike, gom dock icke heller är just så folkfattigt, der är öde och tomt på landtbygden. -Hvaraf detta? Månne icke deraf, att, som jag ofvan sagt, man har icke mycket sinne för naturen deri södern, att man hellre lefver i samhälle än i naturens sköte. Och månne icke en del af de olika folkens olika historia kan genom dessa förhållanden förklaras? Ja i Holland, der synes den enstaka familjen vara sig sjelf nog. Den behöfver ej lefva ett stadsmessigt baracklif för att känna sig lycklig. Den har nog af sin torfva och har i sitt arbete för densamma sin glädje. Men nu, i hvad förhållande står staden till landtbygden — den holländska staden till den holländska. landtbygden? Vi kunna naturligtvis icke gifva något uttömmande svar på den frågan heller — endast några antydningar. I Fra krike bestämmer staden folkets öden. Paris är, Frankrike, säger man. I Holland och andra länder har väl äfven staden be. NN KTSKOR NETA Km mt m— PE DA — mm Vv Då vi komma till London, inföll miss) Cheerly, tviflar jag ej på att allt skall blifva l förklaradt. Eugenias hjertlösa tystnad, hennes bestämda 1 föresats att ej besvara sin systers och hennes!