Aftonbladet – 13 oktober 1859, sida 2

dan han blifvit ensam. Jag har länge misstänkt Wigget att vara för mycket inblandad i sir Johns affärer för att kunna reda sig.n — Den lilla juristens första omsorg var att inlösa sin vexel; sedan detta var gjordt, gick han till belgiske konsuln och skaffade sig ett pass, åt derpå middag i City, och träffade tillsammans med en god vän, af hvilken han lånade en betydlig summa penningar, . Intet broderskap i affärer,, tänkte Wigget, i det han stoppade penningarne i fickan. Samma afton reste han till Ostende. Få resande, som passerat Belgien om vintern, kunna föreställa sig att den lilla tysta staden Ostende om sommaren är en af de mest aristokratiska badorter i Europa. Men det är ej om dess badgäster vi vilja tala, utan om den koloni af engelsmän, som der bildat sig. Hvad Elsass var under medeltiden, det är Ostende nu — en tillflyktsort för äfventyrare, ett fridlyst uppehållsställe för hvar och en, som kan bevisa sig hafva någonting att lefva af, och som icke reser under falskt namn. . Mord är, som vi tro, det enda brott som ej vinner öfverseende. Detta är en olycklig sakernas ordning, men icke mera olycklig än sann. Genom en besynnerlig försummelse är ingen öfverenskommelse träffad emellan de båda länderna rörande utlemnande af förbrytare; och följden är att staden är full af bedragare, förrymda bankruttspelare och kontorister, som bestulit sina principaler. Det är icke många dagar sedan någon af stadens auktoriteter utvisade för oss en engelsk brottsling, som helt obesväradt satt och åt vid ett table dhöte; och hvad som gjorde saken ännu mera egen var att två polisbetjenter, som blifvit skickade af det handelshus, han