Aftonbladet – 13 oktober 1859, sida 2

icke, heller den menskliga rättvisans fruktans. värda domslut, som, till trots för sin blindhet, dock någon gång träffar rätt — nej, intet kan hejda den arme dåren som tanklös störtar framåt, tills det är för sent, för sent! Ärlighet varar längst.. Sådan var troligtvis äfven sir Jobn Sellems något sena öfvertygelse, då han fann sig sjelf som en vanhedrad bankruttör — utarmad på rikedom, såväl som på anseende — i City, b and alla dessa handelsfurstar, der ban hållit sitt hufvud så högt. Lik mången annan, hade han med köld burit inom sig det hemliga medvetandet af sitt brott, men ryste nu tillbaka för dess offentliggörande — för föraktets hårda blickar och hånet af den verld som ej längre lät bedraga sig af hans hycklade redlighet och fromhet. Masken hade fallit och med den hans sinnesstyrka. Då dagen för hans andra inställande för domstolen nalkades, tänkte baronen allvarsamt på att rymma, ett beslut som endast mr Tyes råd förmådde afvända. Ni har: sannerligen ganska litet att frukta, min bäste sir John, sade den sluge lagkarlen. Här blir naturligtvis rättegång, och troligen kommer äfven något straff att ådömas er, men det blir inte svårt — ett par års fänelse, det är allt. Den usle mannen suckade djupt och gömde ansigtet i sina händer. Det blir min dödp, mumlade han. Ah nej, för ingen del, fortfor hans rådoifvare. Er rang, deltagandet för er familj och för ett fordom högt aktadt namn skola förskaffa er vissa fördelar; och då en tid försått, kan ni börja lefva på nytt, hvartill jag förmodar att. ni, som en klok man, skaffat er några tillgångar. På denna sista anmärkning, som tvifvels