Aftonbladet – 13 oktober 1859, sida 1

vit atgilvet al den, på.derom af rikets ständer framställd önskan, af regeringen förordnade komitå, nu är i sin helhet genom tryck tillgängligt, torde en närmare redogörelse, åtminstone för hufvudgrunderna i förslaget, desto hellre vara af intresse, som detta vigtiga ämne utan tvifvel kommer att utgöra föremål för ej mindre en proposition från regeringen än en allvarligare behandling från den andra statsmaktens sida. Komiten bestod af tre ledamöter: numera landshöfdingen grefve Eric Sparre, häradshöfdingen B. W. Hessle och advokatfiskalen I. N. Söllscher, hvilka till sekreterare valt hofrättsassessorn C. G. Siwandberg. Utom för-! slag till ny konkurslag har komiten jemväl utarbetat förslag i de delar af lagstiftningen i öfrigt, som dermed stå i oskiljaktigt sammanhang, t. ex. om boskillnad, urarvagörelse., förmånsrätt m. m., rörande hvilka ämnen vi jemväl sedermera skola lemna en kort framställning. Komiten har utgått från den, efter vår tanke, obestridligt riktiga grundsats, att då handeln, denna det säkraste föreningsbandet mellan skilda länder och folk, som omsätter ej mindre naturprodukterna än den högt uppdrifna näringsfrihetens alster och derigenom mäktigt befrämjar civilisationens sak, ärfi denna högre bemärkelse till sin natur kosmopolit; då dess lifspuls är krediten, lika beskaffad öfver allt, lika behöflig allestädes; då produktionens tillväxt, varuomsättningens ökade liflighet, dess snabbhet ochi lätthet genom förbättrade kommunikationer framkallar dagligen inom handeln-, industriens och kreditens verld nya förhållanden och utvecklar de gamla i en förut ej anad mångfald af former — deraf måste följa, icke allenast den hastigare förändring kreditlagar äro underkastade, utan också behofvet af likstämmighet mellan skilda länders lagstiftning i dessa hönseenden, såvida ej allt skall blifva en förvirring eller folken isoleras och deras industriella utveckling hämmas., Detta handelsrättens anspråk på allmän giltighet (fortfar komitån) är ej ett anspråk från gårdagen. Det går långt tillbaka i tiderna och återfinnes öfverallt; der en lifligare handelsrörelse egt rum, icke minst den tid, då den skrifna lagens föregångare, usancen, hade kraften af lag. Klart framstår uppfattningen af antydda förhållande redan i den märkvärdiga codex, som bevarat åt oss den romerska rätts-vetenskapen. Der möter oss på första bladet skilnaden emellan jus civile, den, som hvart folk bestämt. för sig, och jus gentium, den, som af alla folk iakttogs, till hvilken sednare handelsrätten hänfördes; och om, såsom en af de skarpsinnigaste tänkare (Montesqieu) anmärkt, det, som mest bidrog till romarnes verldsvälde, var den omständighet, att de alltid afstode från sina egna seder och bruk, så snart de funno bättre hos de underkufvade folken, så eger detta en särskilt tillämplighet i fråga om deras handelsbruk. Sedan Roms välde fallit, ärfdes verldshan: eln af andra städer i Italien, Genua, Venedig, Pisa, Florens, Amalfi; och det var hos dem som dessa handelsusancer utbildade sig, hvilka småningom antogos af de flesta handelsstäder jemväl utom Italien, såsom i Frankrike, södra Tyskland och Nederländerna, äfvensom af hansestäderna. Icke sällan blefvo dessa rättsbruk uttryckligen konfirmerade såsom lag i de privilegier, som för städerna utfärdades, och äfven vi ega derpå ett exempel i de privilegier, som Gustaf II Adolf utfärdade för Göteborg. I Frankrike blefvo sedermera genom de bekanta ordonnancerna af 1671 och 1673 de spridda statuterna sammanförda till en. gemensam handelslag. Efter revolutionen omarbetades den till le Code de Commerce, hvilken sedermera blifvit grundvalen för handelslagstiftningen i de flesta europeiska länder, såsom Belgien, Holland, tyska Rhenländerna, nästan alla italienska stater, Polen, Ungern, Wallachiet, Grekland, Joniska öarne, Spahien och Portugal, äfvensom den sednaste preussiska, hvilken utkom 1855 och är den yngsta af nyare: konkursordningar., Då sålunda (yttrar komitån vidare) nästan hela den öfriga civiliserade verlden, så väl de stora handlande nationerna som de smärre staterna, sträfvat till likformighet i sina handelsoch kreditlagar, havvårt fädernesland i det närmaste stått stilla i nämnda hänseende. Den lifligare handelsförbindelse, hvari Sverge på de sednaste decennierna kommit med andra länder och hvarigenom det inträdt på den stora verldsmarknaden, har :dock framkallat en högljudd klagan, så väl inom som utom landet, öfver våra egendomliga kreditlagar — en klagan 8å mycketsvårare at; tillbakavisa, som den, efter hvad ofvan sökt ådagaläggas, är stödd på en giltig grund. Härmed har dock ej velat sägas, att vi skulle antaga främmande länders grundsatser, ens i kreditlagstiftningen, utan -såvidt de, efter mogen pröfning, äfven af oss befinnas riktiga och med de modifikationer, synnerligen i afseende på formerna för deras tillämpning, hvartill i öfrigt bestående förhållanden gifva anledning. Detta synes vara den sjelfständiga riktning i vår kreditlagstiftning, som ensam är önskvärd. Ville man deremot med sjelfständig riktning förstå ett ensidigt vidhållande af grufdsatser, som, ehuru utan någon djupare nationel rot, uppvuxit i vår krediträtt — grundsatser, dem vi väl icke kunna. hoppas någonsin blifva antagna af öfriga handlande nationer — eller förstår man dermed den sammanblandning af civilrätt och handelsrätt, som, utan motstycke i något annat land, förefinnes i vår nu gällande lag-codex — då vore en sådan sjelfständighet icke mycket värd — då ledde den säkert och kanske icke så sent till en annan sjelfständighet, som med ens dödade all vår industri: fullkomlig isolering. Ett steg på den lagstiftningsväg, hvilken ofvan blifvit antydd såsom den enda rätta, är dock redan hos oss taget i en vigtig del af krediträtten, nemligen genom vexellagen af 1851. En ej mindre vigtig del af samma rätt, konkurslagen, har nu påkallat uppmärksamhet. Det har blifvit anmärkt, att intet rättsförfarande griper så djupt in i det allmännas väl som konkursprocessen. Ett enda fallissement kan skaka ett lands hela kreditverld i dess grundvalar och sträcker ofta sina. verkningar långt utom landets gränser. Det är derföre som konkursrätten är ett af de förnämsta föremålen för lagstiftningens uppmärksamhet., Läsaren skönjer häraf; på ett klart och öfvertygande sitt uttryckt, den egentliga utgångspunkten för komitens arbete. ? I tillämpningen häraf hafva komiterade först tagit i betraktande den allmänna rörelsens två förnämsta fordringar för ett ändamålsenligt konkursförfarande: det tidsenliga öppnandet af konkursen samt en snabb och billig utredning. deraf. Första frågan är således när skall konkursförfarandet inträda? d. v. s. när skall borgenär. ega att yrka konkurs å gäldenär? 14 Härvid updersöka komiterade först, huruvida någon skilnad i detta hänseende bör stadgas då gäldenär är köpman: eller icke köpman. Franska lagen medgifver rättigheten att vinna konkurs endast emot en insolvent köp